Under motgång i livet - Ge inte upp! Om Gud har lett dig till berget, ger han dig också kraft att komma igenom det.

Matt 21:18-22 När Jesus tidigt på morgonen vände tillbaka till staden, blev han hungrig. Han fick då se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men fann inget annat än blad på det. Då sade han: "Aldrig någonsin skall det växa frukt på dig." Och genast vissnade fikonträdet. När lärjungarna såg det, blev de mycket förvånade och frågade: "Hur kunde fikonträdet vissna så plötsligt?" Jesus svarade dem:"Amen säger jag er:Om ni har tro och inte tvivlar, skall ni inte bara kunna göra det jag gjorde med fikonträdet. Ni skall också kunna säga till detta berg:Lyft dig och kasta dig i havet, och det skall ske. Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror.

Som så många andra människor som skulle till Jerusalem fick de inte plats i Jerusalem utan måste övernatta utanför staden. Jesus och hans lärjungar hade vänner i Betania som ligger på Oljebergets östsida.

Det var väldigt tidigt på morgonen, när det ännu var mörkt som Jesus och hans lärjungar började sin tillbakaresa till Jerusalem.

Jesus blev hungrig och det är ju härligt hur vi här ser Jesu mänskliga sida, för oftast ser vi ju honom när han gör mirakler, botar sjuka och kastar ut demoner. Men, Jesus var en Människoson, en som "blivit frestad i allt, liksom vi, men utan synd" (Heb 4:15). Kvällen före visade Jesus vrede när han kastade omkull borden för de som växlade pengar och här visar han att han också blev hungrig, precis som vi.

"Han fick då se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men fann inget annat än blad på det." På fikonträdet brukar frukten visa sig tillsammans med bladen eller till och med före dessa. Ett träd som hade fått blad på sig, kunde man förvänta sig att det också fanns frukt men på detta träd, fanns ingen frukt.

Jesus tog som den "Lärjungaskaparen" han var, tillfället i akt för att undervisa sina lärjungar något.

Bo Giertz säger i sina "förklaringar till Nya Testamentet" att

(Fikonträdet) stod där grönt. Det ha funnits brådmogen kart på det, sådana som en hungrig människa kan äta. Men tydligen hade det inte ens blommat, och Jesus uttalar en dom över det. Men att "bära frukt" var för juden det stående uttrycket för att tjäna Gud och bli vad han velat. Och en människa eller ett folk kunde liknas vid ett träd. Jesus själv hade liknat Israel vid ett ofruktbart fikonträd, ett sådant som han nu hade framför sig. Den gången fick det löfte om ännu ett år. Ville han nu säga, att nu var nådatiden slut?

Jesus sade till sina lärjungar en annan gång: "Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn" (Joh 15:16).

Skall inte ta så mycket mer tid med att tala om att bära frukt, annat än att säga att jag tror att en sann lärjunge bär frukt; både i att man förvandlas i sitt liv till att bli lik Jesus. Sedan bär man, eller borde bära frukt genom att man förökar sig, dvs man gör fler lärjungar. Om inte något av detta sker i ens liv, kan man ju fråga sig om man verkligen är en lärjunge till Jesus!

Jesus förbannade fikonträdet, och "genast vissnade fikonträdet." Markus talar ju också om denna händelse mer utförligt och när man läser båda ser det ut som de båda lärjungarna motsäger varandra eftersom Markus säger att detta hände när de gick in till Jerusalem första dagen men att de såg att den vissnat dagen efter när de gick tillbaka till Jerusalem. Bo Giertz skriver så här:

Det är inte det enda exemplet på olika ordningsföljd och varierande detaljer i evangelierna. Så berättar evangelisterna, och det har man varit medveten om ända sedan fornkyrkans dagar. Vad Matteus beträffar, kan man nog fråga om han inte på det här stället helt enkelt velat förkorta skildringen, och få med hela denna händelse i ett sammanhang. (Hos Markus är den delad i två skilda avsnitt.) Om fikonträdet vissnade genast eller efter en dag, det var för honom betydelselöst. Lärdomen som skulle dras av händelsen blev ju densamma i båda fallen. För Matteus kommer allting an på att ge en riktig bild av Jesu gudomsmakt och frälsargärning. 

 "Hur kunde fikonträdet vissna så plötsligt?" utbrast lärjungarna förvånat. Jesus svarade inte direkt på deras fråga utan istället började han tala om vad de skulle kunna åstadkomma om de hade tro. Jesus talade säkert om Oljeberget när han sade, "ni skall också kunna säga till detta berg." Jag tror inte att någon skulle vilja be att ett berg skulle flytta sig även om det detta skulle kunna hända OM man gör det Jesus sade. Men du och jag har ibland berg som reser sig upp mot oss; berg av ekonomiska problem, sjukdom, familjesituationer osv.

Många gånger tror jag att vi inte ber eftersom vi inte tror att det spelar någon roll. Vi tror att vår bön inte är verksam. Vi säger till oss själva att detta berg är för stort för oss att klara av. Men det är väl ofta här vi missar. Vi tror att det är på oss det beror. Vi blåser upp saken och kommer ofta ihåg pappan till pojken med en stum ande som när Jesus sade till honom, "Om du kan, säger du. Allt förmår den som tror." Genast ropade barnets far: "Jag tror. Hjälp min otro!" (Mark 9:23-24).

Vi måste våga lämna över saken till Gud. I Studiebibeln står det:

Människor som tror, samarbetar med Gud, och Gud samarbetar med dem. Därför blir det naturligt för sådana människor att bedja. Förutsättningen för att få uppleva det som här talas om är att man beder till honom, måste vi tro på honom, vi måste räkna med hans makt. Genom att tvivla på Gud, vanärar vi honom.

I Hebreerbrevets elfte kapitel finner vi ett välkänt ord: "Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom" (v. 6).

Det var en man som jag läste om som sade så här: “Herre, jag har aldrig kastat ett berg i havet och det kommer jag nog aldrig att göra. Den tro jag har kan nog inte ens kasta en myrstack i havet. Men jag säger till dig Herre att jag är så tacksam till glädjen att få känna dig och allt berg kastande Du har gjort i mitt liv. När jag behövde hjälp lyfte Du mig ut ur djupaste förtvivlan. Och när bördor, smärta och sorg har varit mer än jag kunde bära har Du alltid gett mig mod och befriat mig från livets oroshav och flyttat alla dessa små berg som för mig har tyckts vara för stora. Många gånger när jag hade problem, så många räkningar jag behövde betala. All oro och huvudvärk som för varje dag växte. Jesus, jag vet inte hur du gjorde det. Jag kan inte förklara det. Allt jag vet är att dessa berg har vänts till välsignelser. Nej, jag har aldrig flyttat på ett berg, eftersom min tro är för liten. Men ändå tackar jag Dig, Himmelens Herre, att Du alltid har hört mitt rop. Och så länge som det finns berg i mitt liv kommer jag inte att frukta, eftersom Jesus som flyttar på bergen är min styrka och Han är alltid nära.

Jag tror att detta exempel förklarar det ganska bra. Ger vi över våra "berg" av problem till Jesus istället för att förlita sig på sig själv och tro att "bara jag har tillräckligt med tro så går det". Tänk igen på pappan som sade "hjälp min otro." Jesus befriade pojken, eller hur? På mig tycks det som om pappan liksom gav över pojken till Jesus och släppte taget om honom. Det hjälpte. 

Låt oss släppa taget om det som tynger oss just nu och ge det till Jesus som faktiskt bryr sig om oss och hör oss när vi ber.