Fortsätt till huvudinnehåll

Har vi auktoritet att säga vad som är synd eller inte?

Matt 21:23-27 Jesus gick upp till templet och undervisade. Då kom översteprästerna och folkets äldste fram till honom och frågade:"Vad har du för fullmakt att göra detta, och vem har gett dig den fullmakten?" Jesus svarade dem:"Också jag vill ställa en fråga till er. Svarar ni mig på den, skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. Johannes dop, varifrån kom det? Från himlen eller från människor?" De överlade med varandra och sade:"Säger vi:Från himlen, kommer han att svara:Varför trodde ni då inte på honom? Säger vi:Från människor, måste vi vara rädda med folket, eftersom alla anser att Johannes var en profet." Därför svarade de:"Vi vet inte." Jesus sade till dem:"Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta."

Översteprästerna, folkets äldste och både Markus och Lukas skriver att även några av de skriftlärde var med vid detta tillfälle.

Dagen innan hade Jesus varit "heligt vred" och drivit ut de som drev handel i Templet - antagligen var det en av anledningarna till varför de ställde denna fråga, "Vad har du för fullmakt att göra detta?"

I Johannes kapitel 5:30 säger Jesus, "Jag kan inte göra något av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig."

Den auktoritet Jesus hade, hade givits honom från Fadern. Några verser innan detta hade Jesus sagt att "...Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen" (v.19).

Jesus visste att det han gjort var uppbackat från Fadern och därför var han också frimodig i allt han gjorde.

Studiebibeln skriver så här:
Att svara med en ny fråga var en typisk rabbinsk debattform. Det betydde inte nödvändigtvis att man därmed undvek frågan, och slapp konfrontationen, utan att man därigenom kunde leda fram resonemanget till ett rätt svar. I den fråga Jesus här ställde, låg själva svaret. Jesus kunde ge obegränsad tid till ärliga sökare, men dessa människor hörde inte till dem. 

Bo Giertz skriver:
Den motfrågan var inte bara ett sätt att dra sig ur faran. Det var ett sätt att avslöja motståndarna och ställa dem mot väggen - och samtidigt ge dem ett besked, som borde vädja till deras samveten men inte kunde använda inför rätta. De hade inte velat tro, när Johannes kom, han som var en profet, ja, större än en profet. Hur skulle de då kunna fatta, om något ännu större kom i deras väg? I Jesu motfråga låg också detta, att han och Johannes hörde samman. Det kunde bara betyda: Johannes hade berett vägen för den som var större än han själv.

Om de hade erkänt att Johannes var en profet skulle de ha fångats i sina ord eftersom Johannes hade talat om att Jesus var Messias.

Jesus var sänd av Fadern och hade den auktoritet som Fadern givit till honom. Jesus gjorde BARA det han såg Fadern göra eftersom han visste att utanför detta hade han inte auktoritet. Han var frimodig även om vissa religiösa prelater hatade honom för det. Han vågade ta de svåra frågorna och när han mötte någon som dessa religiösa ville döda eftersom de syndat mötte Jesus dem med kärlek men också förmaning att "gå och synda inte mer."

I Johannes 20:21 säger Jesus, "Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." I och med detta gav Jesus dem hans auktoritet. Denna auktoritet har också givits till oss som troende i alla tider och generationer.

Men det finns vissa krav: Vi får bara göra det som vi ser Jesus göra eftersom det är bara då vi äger rätten till denna auktoritet. Guds Ord är det rättesnöre som vi som troende följer och lever efter och det betyder att Ordet ger oss riktlinjer på varför vi har "fullmakt att göra och säga som vi gör."

Igår åkte jag ner till Jönköping för att besöka en familj och när jag kom dit fick jag in radiokanalen "Nyhem". Ungdomskonferensen på Nyhem pågår ju nu och i morgon börjar den stora konferensen. Där satt en kvinna och talade med en vad jag skulle tro var en ung tjej i tjugoårsåldern. Det är inte viktigt vem denna person är utan vad jag vill åt är det hon sade. Hon berättade att hennes "sambo" körde Vätternrundan. När jag hörde detta så blev jag förskräckt. Jag har ju hört att det även inom vår krets, inom Pingst finns de som lever sambo men nu hörde jag det "live" på radion och det lät som om denna tjej inte tyckte att det var något att hymla med eller skämmas för. När blev det norm att leva sambo i våra församlingar?

Varför är det så? Kan det vara så att vi inte talar om detta i församlingen? Vi vågar inte eftersom det kan såra människor eller kanske till och med människor kommer att lämna våra församlingar om vi tar upp dessa frågor.

Om vi inte gör något åt detta snart så kommer vi snart att förlora en hel generation av ungdomar. Dessa ungdomar lever i sina smartphones och hela tiden blir nersköljda med denna världens attityder och normer och anpassas därefter. Vi vet att dessa ungdomar inte har det lätt med alla de svåra frågor som de ställer sig själva. Vi måste våga möta deras frågor om homosexualitet, samboförhållanden, alkohol och andra frågor. Eftersom de kommer att söka svaren någonstans och hittar de dem inte i kyrkan kommer de att hitta dem utanför.

Om vi går till frågan om homosexualitet så har avsaknaden av ett forum innanför våra kyrkväggar gjort att det flyttats utanför. Om vi tagit itu med denna fråga för ett bra tag sedan så skulle det inte ha blivit så stort. Jesus undvek inte konfrontation och svåra frågor - därför får inte heller vi göra detta. Jag tror att vi har varit rädda att tala om detta eftersom vi inte vetat vad och hur vi skall bemöta dessa frågor.

Om vi går tillbaka till texten så hade Jesus fullmakt att göra det han gjorde eftersom allt han gjorde var i enlighet med Faderns vilja - om vi ska behålla den auktoritet vi fått oss tilldelade av Jesus måste vi vara trogna Guds Ord. Guds Ord är vårt rättesnöre och det måste vara det som bestämmer våra normer och levnadssätt. Om vi inte gör det, tappar vi vår auktoritet och är ute på farlig väg.

Vad jag vill säga är: Vi kommer inte att se våra församlingar växa om vi inte är trogna Guds Ord. Vissa saker är jobbiga att tala om men likafullt måste vi göra det annars kommer världen att bestämma. Det går inte att vara likgiltig och tro att allt kommer ordna sig bara vi låter tiden gå.

Jag tror verkligen att det finns hopp för Sverige och för våra församlingar. Därför måste vi vara trogen Jesus och Hans Ord. Vi måste vara fyllda av kärlek och nåd, men också med sälta. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De vågar tro

Du som arbetar med sjuka vet alltför väl att lidandet är något som hör livet till. Jag tänker med kärlek på alla kristna som har fått lida. Deras smärta är ett levande offer. De har lidit ödmjukt, i tysthet och i hemlighet, och deras lidanden har burits fram i bön inför vår osynlige Gud. Men samtidigt är deras lidanden den verklighet på vilken vår värld vilar - därför att utan Golgata skulle världen vara förlorad - Frantisek Lizna D en här boken som blev utgiven av EFS-förlaget 1986 berättar historien från våra bröder och systrar i Östeuropa. Här ger ett 40-tal kristna från olika samfund sina personliga vittnesbörd om deras vandring med Jesus i en region där den officiella ateismen regerade.  Författare är Phiilip Walters, forskningsledare vid Keston College och frilansjournalisten Jane Balengarth.  I predikningar, dikter, vittnesbörd och berättelser från ortodoxa, katolska, protestantiska präster och pastorer får vi lära känna hur det var att lida för sin tro under en kommunistisk o

Tack Team i Norr för allt som du har betytt för mig och tusentals andra! Team i Norr 25 år!

Den 15 augusti, 2015, kommer vi att fira Team i Norrs 25 årsjubileum i Betelförsamlingen, Rosvik! Richard Hultmar har skrivit ett utmärkt blogginlägg om detta jubileum. Här kan ni läsa det. Jag tänkte skriva något också om detta eftersom jag är så otroligt tacksam för den tid som vi fått vara en liten del av denna rörelse. Det blir nog ett ganska långt inlägg eftersom det hänt så mycket som berört oss. Jag blev med i Team i Norr i början av 1993. Jag hade varit frälst i ungefär 2 år och var så tacksam till Gud och Jan Zetterlund att jag fick vara med i teamet. Jag skulle ju hellre varit med i något av teamen som bodde i Ryssland men var glad att få tillhöra teamet med Ted Nilsson. Vi skulle ha vår bas i Rosvik, och jobba praktiskt med olika arbeten. (På påsklovet 1992, hade jag åkt med på ett läger till Kirovsk, Ryssland. Kommer ihåg hur vi precis åkt igenom den finska tullen i Raja-Jooseppi, och satt och väntade på att få gå ut genom den ryska gränsövergången. Jag

En ukrainsk hjältinna

  I går fick jag ett samtal från Irina (He Ping). Som vanligt var det glada tillrop och tacksamhet till Gud som formligen sprutade ut från henne. Patrick! Pastor! Patrick!  Först vill jag bara berätta för er litegrann om denna färgstarka kvinna. Gud hade lagt Kina på hennes hjärta när hon var 17-18 års åldern. Men hur skulle hon, som kommer från en liten by i centrala Ukraina få en möjlighet att flytta till Kina? Efter nästan 10 år hörde hon talas om en missionskonferens som vi höll i Vladivostok. Hon skrev och frågade om hon fick komma. "Självklart," sa vi. Vi kände ju inte till hennes situation. Det visade sig att hon inte hade några pengar för att köpa en tur och retur biljett från Kiev-Vladivostok. Då sålde hon mycket av sina tillhörigheter men det saknades fortfarande pengar. Då gav hennes bästa vän henne 100$. Till slut kunde hon köpa en biljett men det räckte endast till biljett, Kiev - Moskva, Moskva - Vladivostok.  För att göra en lång historia kort, (hon håller på a