Jesus varnar för fariséerna och de skriftlärda

Matt 23:1-12 Sedan sade Jesus till folket och till sina lärjungar: "På Moses stol sitter de skriftlärda och fariseerna. Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem. Och alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi. Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

Vi läste i sista versen i kapitel 22 att, "ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen längre fråga honom." Det här var sista gången som Jesus talade med fariséerna fram tills dess att han skulle först dömas inför deras domstol och sedan korsfästas. Det var slut med Jesu samtal med motståndarna och härefter talar han till folket.

Han talar däremot om fariséerna och det är inte nådiga ord.

De satt på Moses stol som betyder hela lagen. Det fanns en stol i synagogan där den auktoriserade läraren satt på när han undervisade. När Skriften lästes upp stod man men när man undervisade satte man sig ner.

Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla.

"Låt inte Guds lag förlora sin auktoritet på grund av dessa onda män" - Poole

Jesus var faktiskt inte rädd för att tala om dessa religiösa ledare till folket. Han skrädde inte orden när han talade om dem. Han fördömde deras vandel men kom ihåg att Jesus aldrig nämnde namn. Han sade inte, akta er för den och den farisén och sedan nämnde han ett namn.

Jag har mycket svårt när människor går ut och fördömer någon som de tycker har en felaktig lära. Vi har flera bloggar här i Sverige som är specialister på detta. Jag tror att detta är fel. Missförstå mig inte, jag tror att vi faktiskt är skyldiga att säga när en teologi är fel för att skydda de människor som Gud har satt under vår vård men oftast behöver man inte nämna namn utan tala om läran.

Nu talade Jesus till folket om fariséerna och de skriftlärda. Han sade att de var hycklare. Jag tycker att Bo Giertz förklarar så enkelt och bra om fariséerna och deras hyckleri:

Det är stränga ord. Vi missförstår dem, om vi gör dem till en bild av ovanligt fula hycklare, som vi lyckligtvis inte liknar. Jesus själv formar sina ord gång på gång till förmaningar, som lärjungarna skall ta till hjärtat. 

Det handlar alltså om hyckleri. Hyckleri är att säga ett, inbilla sig ett, vilja gälla för ett, men vara och göra något annat. Det behöver inte nödvändigtvis vara medveten falskhet. Det kan också vara självbedrägeri, ett försök att inför sig själv bevara illusionen att man är vad man inte är. Fariséerna ville vara rättfärdiga. De ville leva i övertygelsen att de fullgjorde Guds lag - med all rätt, säger Jesus. De var Israels lärare. De kände Skriften. De satt verkligen på Moses stol, och vad de sade var riktigt - så långt de nu höll sig till Skriften. Felet var att de inte tog Skriften tillräckligt allvarligt för egen del. De band ihop tunga bördor - så som man gjorde när man samlade grenar till ved och band ihop dem till väldiga knippen. De lät människorna känna hela trycket av lagens krav. Men själva gick de ur vägen för det verkliga problemet. De krossades inte under lagens tyngd.

Detta är inte lärjungaskap. När Jesus undervisade sina lärjungar gjorde han detta genom att visa både med ord och gärning hur de skulle göra för att efterlikna honom. Även Paulus kunde säga,  "Följ mitt exempel liksom jag följer Kristi exempel" (1Kor 11:1).

Men dessa fariséer och skriftlärda visste vad lagen sade och förkunnade detta men med sina liv levde de inte som de lärde. Det de sade blev tomma ord.

Vi som undervisar i Guds Ord måste också passa oss för att inte bli som dem. Vad lätt det är att förkunna vad Bibeln lär om något men inte själv leva efter det. Problemet är nog också ofta det att vi inte vågar visa att också vi misslyckas i vår vandring. Vi håller upp en fasad som visar upp en felfri människa och i och med det gör det svårare för någon att följa oss som vi följer Kristus.

Jesu lärjungar var med honom överallt. De åt med honom, sov tillsammans, vandrade tillsammans. De var alltid tillsammans och därför visste de att Jesus talade inte bara en massa ord utan det fanns ett liv bakom dessa ord.

Tänk om vi kunde leva som Jesus gjorde. Tänk om våra liv kunde vara genomskinliga så att de människor som ser oss, ser oss som vi verkligen är och inte en fasad som visar någon som vi egentligen inte är.

Om vi vågar visa oss som vi verkligen är; en människa som försöker följa Jesus men misslyckas ibland så tror jag att det blir enklare för människor att följa Jesus.

Men kanske vi tror att människor förlorar respekten för oss ifall de ser att också vi är sårbara människor. Egentligen blir det nog tvärtom eftersom de då ser att vi inte är rädda att visa vem vi är och att Jesus även kan använda en sådan person.

Dessa fariséer ville gärna att människorna skulle se dem som andliga ofelbara. De ville äga både en titel och en position i samhället och bland folket. Detta liknar mycket vår dag där vi ledare och pastorer älskar när människor ser upp till oss.

En rysk vän till oss skrev en liten bok som han kallade "pastokrati". Det heter ju teokrati när Gud är den som råder. Han hade dock sett att i många av de församlingar som han besökte (han var biskop i ett församlingssamfund i Ryssland) var det många gånger pastorn som kontrollerade allting. Det kunde vara en liten församling i en by. De kunde ha 15-20 medlemmar men på pastorn verkade det som om han hade en församling på 1500-2000 medlemmar. Pastorerna ville alltid att medlemmarna skulle kalla dem för "pastorn" eller "ni". Det var alldeles förbjudet och opassligt att "dua" eller kalla pastorn vid namn.

Bo Giertz skriver så här:

Så fick de en position bland människorna. Och här tecknar Jesus en bild som har sin tillämpning och kan gälla som en varning i alla tider. Man kan missbruka också detta, att man är en stor syndare som fått möta Guds barmhärtighet, till att göra sig stor och skaffa sig en position bland människorna, i kyrkan, i umgänget, alltid några pinnhål högre än vissa andra. Det är inte själva rangordningen Jesus vänder sig emot. Också i Guds rike finns äreplatser. Det onda är lusten att få de platserna. Eller att skaffa sig ett jordiskt surrogat i form av fina titlar eller beundrande medmänniskor.

Hur lätt är det inte att tänka så här? Tänk på Johannes och Jakob som ville sitta närmast Jesus. De ville också ha en position där människor skulle se upp till dem. Men Jesus lär oss något i dessa verser.

Ledarskap är betjänande - ödmjukhet är upphöjelse.

Låt oss inte söka en position och makt utan istället att betjäna dem som Gud leder till oss. Låt oss också leda med äkthet och genomskinlighet. Det medför respekt och efterföljelse.