Brev från Aida
Har precis läst ut ett kort häfte som jag fick av Ljus i Öster. Detta häfte berörde mig så starkt att jag frågade Lars Narin som i nästan 30 år jobbat på Ljus i Öster om jag kunde få lägga upp detta på min blogg. Han sa att det gick bra om jag bara gjorde det tydligt att det är Ljus i Öster som givit ut detta brev.
Ljus i Öster har betytt mycket för mig under åren, speciellt Lars Narin och Rauli Lehtonen. De började sitt arbete för över 120 år sedan och har varit en röst, speciellt för de slaviska folken. De har gjort det möjligt för tusentals människor i Ryssland, Ukraina, Belarus och andra länder i forna Sovjet att läsa Bibeln. Många röster från den lidande kyrkan i öst har talat om vad Gud gjort i deras länder.
Det här kommer att bli en lång bloggpost men jag ser det som viktigt att hela det här häftet kommer ut.
BREV FRÅN AIDA
Förord
Aida Skripnikova är välkänd i Sverige nu. Tusenden i Norden beder för henne och hundratals andra troende, som kämpar Guds kamp i fångläger och förvisning för Jesu evangelium.
Aida dömdes den 15 juli 1968 till tre års arbetsläger för sin kristna iver att föra vittnesbördet vidare.
Detta var andra gången Aida slöts in bakom taggtråd och höga murar. Hon avtjänade 1965 - 66 ett år i fängelse för sin tro.
Denna frimodiga unga kvinna, född i september 1942, är värd all vår aktning och förbön. Hon är en exponent för det unga Sovjet, ett allt mer andligt hungrande land, som vi inte får glömma.
I denna skrift talar Aida själv. De båda artiklar som här publiceras i broschyrform är ett meningsutbyte mellan henne och redaktör Kuzin i Leningradtidningen "Smena" år 1963. Kuzin anklagar Aida för hennes religiösa enfald och vädjar till henne att besinna sig och vända om från den religiösa fanatismens väg till friheten och glädjen i ateismen.
På denna offentliga tidningsartikel mot baptisten Aida Skripnikova, svarar den då 19-åriga flickan i ett långt intelligent brev utan skymten av räddhåga. Hennes svar blev naturligtvis aldrig publicerat i "Smena", men hennes troende vänner fann det så bra, att de lät handkopiera och sedan hektografera det i en liten upplaga för spridning bland de troende. Det uppmuntrade många till större frimodighet i Kristus.
Nu överlämnar vi denna broschyr i läsarnas händer. Sprid den! Må den leda många till bön för Rysslands kämpande folk, såväl för dem som kämpar en förtvivlad kamp mot religionen, som dem som ger sina liv för Kristus och Hans evangelium.
Glöm aldrig bort det faktum, att förföljaren Saulus blev den störste missionären - Paulus.
Gud kan göra under igen! Och konsekvenserna av detta kommer evigheten att uppenbara.
Vår bön är också att läsaren av denna skrift skall få en bättre inblick i våra trosfränders liv bakom järnridån. Aida är en av tusentals hängivna unga kristna.
Då du läser denna skrift, tänk på att bakom henne, dolda för oss, men kända av vår gemensamme Fader, är så många andra, vars namn vi aldrig får höra, men vars öde vi också är delaktiga i som syskon i samma familj - Kristi församling på jorden.
Ingemar Martinsson
Redaktör B Kuzin skriver: VAR INTE ETT LIK BLAND DE LEVANDE
Öppet brev till baptisten Aida Skripnikova och hennes "bröder och systrar i Kristus."
Aida, ert brev och era skrifter, som svarar på mina antireligiösa artiklar: "Kristna fiskares tomma nät", "Innan det är för sent", "Brott mot lagen om samvetsfrihet", kallar mig, en ateist och journalist, att jag skall "ångra mej och inte häda Gud utan tro på Kristus". I den högstes namn lovar ni mig "frälsning och evig salighet i den andra världen". I verserna, som ni sände mig, finns det "andefrälsande ord" som:
Ångra dig medan du ännu i anden förmår höra kärlekens manande röst.
Evigt liv du får i himmelska landet, om du svarar jag på Guds kallande röst.
Jag är verkligen rörd över er omsorg, men måste genast göra er besviken. Min "syndiga själ" är fullkomligt frisk och utom all fara. För en ateist är nämligen ordet "ande" ingenting annat än hjärna, möjligheten att tänka och känna, dvs. första och andra signalsystemet (enligt Pavlov) och intet mer.
Tro mig, jag skulle inte offentligt utlämna varken era brev eller innehållet i våra oräkneliga samtal, om de burit personlig karaktär, men vår tvist är en tvist om två världsåskådningar och två moraler. Dispyten handlar om livets mål och mening och om tron på Gud är skadlig eller nyttig för människan. Det är dispyten om ert personliga öde, Aida.
Därför kan jag inte tiga. Jag svarar er och alla dem som fegt gömma sig bakom er rygg, dem som ni kallar era vänner - jag skulle vilja säga era fiender - baptistfanatikerna Lvov, Lukinov, Vladimir Filipov, Arkadij, Michailif, Lydia Semenova, Mikael Horev, Nina Grineva och Ludmila Sjerbakova. På senare tiden har dessa ungdomar, "bröder och systrar i Kristus", gripits av en ohämmad nit att "fånga själar" till organisationen för bönemöten i privata hem. De mest ivriga: Semenova, Grineva, Sjerbakova och andra har även försökt sprida religiösa brev. Vad är nu allt detta? Ingen nekar er att tro på Gud, ni har ett eget bönehus och en religiös tidskrift trycks i Moskva. Varfår då denna samhällsfientliga verksamhet, varför dessa avsiktliga anslag mot Lenin-dekretet om skydd av arbetarens samvetsfrihet? Alla era handlingar förklarar ni med ett enda, att Jesu andra tillkommelse är nära (kanske redan i år), att världen sjunker i synd och att den "stora domen" kommer. Därför måste man skynda sig att låta sig frälsas och att frälsa sina närmaste (vilken omsorg!) dvs. (visserligen vill ni inte tala om detta) ju fler "syndare du frälser desto vidare skall himmelens port öppnas för dig". Vi skall vara uppriktiga, Aida! Ni, Lukinov, Filipov, Horev, Semenova och hela det övriga sällskapet vet mycket väl, att saken inte alls gäller den bibliska sagan om "Jesu tillkommelse" utan baptist-krisen, eftersom leden i församlingen glesnar år efter år och era nät är tomma. Därför måste ni söka nya frälsningsformer och metoder. Det faktum att grupper av fanatiker uppstår i era församlingar är ett starkt vittne om att baptist-krisen är stor.
Ni, Aida, har tagit aktiv del i gruppens samhällsfientliga verksamhet, ja alltjämt delar ni deras åsikter. En närmare undersökning av orsaken till fanatismen bakom Lukinovs, Filipovs, Semenovas, Grinevas och andra handlingar klargör att den är en enda - religion, dess moral och dess tolkningar av livets mål och mening. Jag tycker synd om er och är bedrövad å era vägnar. Jag tycker synd om er, för trots allt religiöst svammel är ni ännu inte en själlös, självisk "Guds slav", utan helt enkelt en människa, som på grund av ungdom och uppfostran (föräldrarna var baptister) samt förhållanden (broderns tragiska död), har trasslat in sig i en labyrint. Jag är bedrövad å era vägnar, för människan i er håller på att dö.
Människa! Då jag skriver detta underbara ord, kommer jag alltig ihåg M. Gorkij, A. Tjechov och N. Ostrovskij. Kommer ni ihåg dem?
"Människan - undret, är det enda under på jorden och alla andra under är hennes, skapelseresultatet av hennes vilja, förstånd och fantasi." Människa - det låter stolt. I människan bör allting vara vackert. Livet ges en gång och det måste levas så att det inte ger en kvalfull smärta vid tanken på de mållöst framlevda åren. Detta betyder Människa med stor bokstav.
I kommunistpartiets program fostras hon målmedvetet och med djupt lärda uppfostringsmetoder, till en ny, harmonisk och allsidigt utvecklad människa i det kommunistiska samhället. Vladimir Illkitj Lenin talade om en sådan Människa på det kommunistiska förbundets tredje kongress: "Endast om man berikat sin erfarenhet genom att i grunden lära känna alla de rikedomar, som format mänskligheten, kan man bli en sann kommunist." Människa! Hennes många sedliga anletsdrag tecknas för mig från Karl Marx märkliga svar på frågeformuläret, som hans döttrar utarbetade. Människans höga, ideella och moraliska principer formulerades tydligt i moralkodexet av kommunismens byggmästare. Vårt livskodex.
Är denna enkla, djupa, mänskliga och enda rätta visdom ert livskodex? Om inte, så håller människan i er på att dö.
"Tron på Kristus vår Frälsare ruinerar inte människan", hör jag er säga. "Tron renar människan, stärker henne andligen och föder henne moraliskt på nytt. Gud är kärleken."
Skall vi om än i korthet försöka få klarhet i detta. Människans moraliska utseende bedöms efter det hon lever för, det som är målet i hennes liv. Vilket är baptisternas livsmål? Ni, Aida, predikar i överensstämmelse med den "Heliga Skrift", att livets mål för det första är att "verkligen och i sanning tro på Kristus" och för det andra, att sträva efter att nå det eviga livet, dvs. att genom tron frälsas och ej bli (som jag) kastad i det brinnande Gehenna.
Kort sagt: mest av allt på denna jord fruktar ni döden och mest av allt törstar ni efter evigt liv och personlig frälsning. Endast därför (träd nu fram i ljuset, Aida) tror ni på Kristus, Frälsaren. "Den som tror på Sonen, har evigt liv; men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede förbliver över honom." Joh. 3:36. Så tvetydigt är det sagt i evangeliet och ni baptister håller fast vid det.
Nedrig fruktan, feghet och okunnighet dikterar ert livsmål. "Levande lik", "sångare om livet efter döden" kallar våra ungdomar er, och det med rätta. Det är bittert att höra detta! Men det är sant! I era sånger, som dikteras av er syn på livets mål, sjunger ni: "Vi är blott främlingar och gäster på denna jord, ty denna jord är ej Guds hus." Baptistens tanke på livets mening är att väl förbereda sig för himmelriket. Är inte detta de levande dödas filosofi. Dessa lik är grymma och själviska: "alla andra går förlorade (hurra!) vi räddas."
Vi ateister har inget emot evigt liv, men inte i den tillkommande världen, utan här på jorden. Odödligheten för oss består inte i det som religionen lovar: att sitta overksam i s.k. himmelska gemak, tugga kakor och likgiltigt se på, hur största delen av mänskligheten pinas i det "brinnande Gehenna". Människan är odödlig genom sitt arbete. Människan är evig genom det verk hon gjort, med tanke på folkets och hela mänsklighetens lycka.
Kommer någonsin Pusjkins, Tolstojs, Tjaikovskijs och Beethovens stora verk att dö? Kommer någonsin Gagarins och Titovs bragd att dö? Är inte läkekonstens heroism odödlig? Alla dessa lever och skall fortsätta att leva genom sina verk, sitt skapande. Vårt släktes livsmål är att bygga upp kommunismen och leva i den. Det finns inget mer nobelt, underbart och ljust mål än detta. Aida, ser ni detta mål bakom ryggen på era "bröder och systrar"? Är ni redo att tjäna det för att bli odödliga eller håller ni på att förbereda er på att bli Guds tusenåriga dagdrivare i den andra världen, eller uttryckt med bibelns ord "Kristi nya skapelse"?
Vi ser vårt livsmål även i att fostra våra barn, så att nästa generation blir en värdig och ivrig efterföljare av våra idéer, människor som stolt och bestämt kan föra vårt banér framåt. Med tanke på detta underbara mål spar vi inte våra krafter, ej heller energi och om så skulle behövas, inte själva livet. Vi fräts inte av en nedrig dödsfruktan. Vi behöver inte hitta på gudar, ty vårt verk är evigt. Vi lever i det och kommer att leva i det för evigt.
I vårt 20:e århundrande förstår varje sunt tänkande människa, att ert mytoligiska "liv efter detta" i jämförelse med vår jordiska upplevelse, är en världelös och primitiv evighet. Den är lika primitiv som våra förfäders tankar. De fäder som i brist på kunskap att förklara natur och samhällslagar skapade helvete och himmel, gudar och djävlar och så lade all sin fruktan, hopp och nöd på dem. Detta var dem förlåtligt. Men ni, våra samtida, borde skämmas över er okunnighet.
Vår tids, kommunismens, atomenergins coh kemins tids unga flicka borde inte vara stolt utan skämmas för sin tro på himmel och helvete, gudar och djävlar. Hon borde skämmas för sin egoism och sin moraliska gudaktighet. För att nå ert eviga liv behöver ni inte anstränga er (alla era vänner och ni arbetar slött). Ni behöver ej kunskap. (Det är ovanligt att någon i ert sällskap studerar). Ni vill inte nå kulturens höjder. (Biograf, TV och böcker - är synd för er.) Ni behöver inte ens vara en moralisk människa. Ett enda fordras - tro (att tage emot Kristus av hela sitt hjärta). Om detta skriver en av era omtyckta baptist-auktoriteter, amerikanen Oswald James Smith, vars bok ni noggrant skriver av om nätterna. Han skriver: "På den stora skrämmande domedagen skall frågor avhandlas, ej om hur djupt ni sjunkit i synd, utan om vad ni gjorde med den enfödde Gudasonen här på jorden." Sålunda är det tillåtet att döda, stjäla, föra ett omoraliskt liv och förråda fosterlandet, huvudsaken är att man tror. Det sägs ingenting om en god moral! "Om man tror, så försvinner genast viljan att göra synd", förklarar ni. "Den som är i Kristus är en ny skapelse."
Jag tror Aida, att er far tillhörde "de troende baptisterna". Säg mig då, varför inte tron höll honom tillbaka, när han inför er och fosterlandet begick den största omoraliska handling. Han vägrade att med vapen i hand skydda er och vårt fosterland mot facisterna. Religionen och baptismen välsignade detta brott. Varför hade inte tron på Gud, Jesus Kristus och den Helige Ande visat en av era vänner Jurij Golovin det omänskliga i att kasta hustru och minderåriga barn vind för våg? Varför hade inte lusten att synda, ja lusten att ljuga dött hos "brodern som kommit till tro"? Ni hade ju alla hela tiden trott, att han var ogift.
Varför stod byn Nikiforovskas baptister tysta och orörliga som en mur, när den unga skolflickan Maljar med våld kastades i vattnet för att döpas och drunknade i floden? Varför höll inte Gud i baptist-mördaren K. Kopkins hand, när han djuriskt skar sin hustru, Natasja Stjalina, i bitar bara därför att hon ville studera? Varför drabbade inte "Guds vrede" evangelisten G. Fedorov, som dödade sin sin pionjären? Varför Aida, har den kristna religionen under sin cirka 2000-åriga existens inte lyft samhällets moraliska grund och varför har den inte förintat det onda? Varför har inte religionen utan revolutionen, ateisterna och kommunisterna gjort slut på den omänskliga exploateringen av människa med människa. Varför har inte religionen utan vår socialistiska och ateistiska statsmakt förintat nationellt förtryck? Varför har inte religionen utan vi själva, folket, uppnått kvinnornas lika berättigande? Sådana varför finns det i det oändliga. På alla dessa varför svarar ni med den religiösa moralens synpunkt: "Det behagade Gud." Ni förstår förstås själva, att detta inte är ett svar, Aida, ni har inget svar!
Varför? Därför att religionen ej har lärt och ej kan lära folket det goda, för religionen är i sin existens omänsklig och omoralisk. Bevis? Era heliga böcker, kristendomens historia och baptisternas handlingar av i dag är fulla av dem.
Öppna er handbok, Bibeln. Vad lär den? Den innehåller välkända bud som: Du skall icke stjäla. Du skall icke dräpa. Du skall icke hava lust till din nästas hustru. Om man än skulle hålla denna kristendomens moralkodex för sann och tolka den som era föreståndare och predikanter, så står dock guds, apostlarnas och andra heliga handlingar i stid med dessa bud.
Den första, som visar osedlighet enligt Bibeln - är gud själv. Om ni, Aida, eller någon av era "systrar i Kristus" i dag erbjöds att äkta er egen bror, skulle ni kanske neka: omoraliskt! Men Adam och Evas barn - bröder och systrar i köttet - gjorde detta med guds välsignelse. Hade gud varit ett sedligt väsen skulle han i sin allmakt skapat inte bara ett par, utan flera par av av män och kvinnor. Genom det att gud skapade Adam och Eva som ofullkomliga människor med möjlighet att falla i synd, straffade han inte bara sig själv utan hela mänskligheten utan hela mänskligheten. Då gud såg "människornas stora fördärv på jorden" beslöt han plötsligt att förgöra allt kött utom Noa och hans familj. Vilket förlåtande sinne, vilken stor barmhärtighet och kärlek!
Den "barmhärtige" guden brände levande upp befolkningen i två städer, Sodom och Gomorra. Endast Lot och hans två döttrar blev kvar. Lots hustru, som av nyfikenhet vände sig om och tittade på de brinnande städerna, blev av gud förvandlad till en saltstod. Det är förresten oförklarligt varför gud räddade Lot. Enligt bibeln var Lot inte mindre demoraliserad än andra människor. Han hade kärleksförbindelse med sina två döttrar, levde i skamlös dryckenskap osv. Då David gjorde folkräkning (detta tycks vara synd) förintade gud inte David utan 70 tusen oskyldiga människor. (2 Sam. 24:13-15). Också guds rättvisa!
Bibeln är färgad av otaliga beskrivningar av guds råa, omänskliga räfst med folken. Då en s.k. Kore gjorde uppror mot Moses rämnade marken. Jorden öppnade sin mun och uppslukade Kore och hans hus och allt hans folk och ägodelar. Men det var inte nog med det. Gud tyckte det var för milt och "eld utgick från Herren och förtärde de tvåhundrafemtio männen". De som omkom var sålunda sammanlagt 14.700 människor.
Enligt Bibeln faller den under dödsstraff, som handlar så fräckt att han inte lyder prästen. 4 Mos. 17:12. Gud lär, att man måste döda. Bibeln säger att även den som inte lyder sina föräldrar och den som "böjer sig för solen och månen" skall behandlas på följande humana sätt: "För den man eller kvinna, som har gjort denna onda gärning, ut till din stadsport och stena den skyldige till döds." 5 Mos. 17:5. På samma ställe befaller bibeln: "Om en man tagit sig en hustru och tecken till att flickan var jungfru icke funnes - skall man föra henne utanför dörren till hennes faders hus och männen skola stena henne till döds." Guds barmhärtighet är i sanning stor!
Kristus, som kom till världen för att skapa ordning, predikar ej mindre grymt än Gud. Då han sände sina lärjungar till olika städer, ger han dem instruktioner om vad de skulle göra ifall de inte skulle bli mottagna av folket i städerna. "Jag säger eder, att det för Sodoms skall på den dagen bliva drägligare än för den staden." Luk. 10:12. Kristus presenterar sig själv som "saktmodig och mild", men hotar ursinnigt och fanatiskt alla sina motståndare med den stora domens alla svåra straff. Var finns det tålamod och den kärlek, som han predikar? Det finns hundratals, ja tusentals exempel på fanatiska bibliska hjältar.
Jag har inte läst någon mera öppet omoralisk bok än bibeln. På dess blad kan man t. ex. få noggranna upplysningar om hur man kan ge sin hustru åt andra män och erhålla inte så blygsamma materiella vinster. Hur skamligt sålde inte Abraham sin hustru Sara. "Abraham blev av Farao väl behandlad för hennes skull, så att han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsninnor och kameler." 1 Mos. 12:16.
I sin faders spår gick Isak. Han utgav sin hustru Rebecka för att vara hans syster och försökte idka handel med henne. Jakob hade två hustrur och två bihustrur. Moses hade två hustrur. David hade sex hustrur och tio bihustrur. Den vise Salomo slog dock rekord, han hade 700 hustrur och 300 bihustrur. Med godkännande målar bibeln färgrikt hur Jakobs älsklingshustru Rakel sålde kärleksäpplen till hans andra hustru, Lea, så att hon skulle få tillbringa den natten med honom.
Vad är nu detta? Domarebokens kapitel 19, 20, 22, 23 och 28 vågar man i våra dagar inte trycka i en offentlig tidning, för så naturligt målas där den sexuella sedeslösheten. I Domarboken 19, 22, 23 och 28 berättas om en viss levit (präst) som tillbringade natten med sin käraste hos en gammal man. Folket i Sodom omringade huset. De bultade på dörren och sade till den gamle, som rådde om huset: "För hitut den man, som kommit till ditt hus, så att vi får känna honom." Gubben svarade: "Se jag har en dotter, som är jungfru och han har själv en bihustru. Dem vill jag föra hittat, så kunnen i kränka dem och göra med dem vad I finnen för gott. Men med denne man mån I inte göra en sådan galenskap." Folket tog levitens bihustru och hanterade henne skändligt hela natten. Leviten sörjde henne emellertid inte så länge. Han styckade kvinnans kropp i tolv delar och sände styckena över hela Israels land. I bibeln finns uttryck, som man skäms för att uttala högt. Höga Visan t. ex. målar naturalistiskt Sulamits porträtt och lägger i brudgummens mun en beskrivning av kvinnans kropp, som skulle duga till stoff för vilken pornografisk roman som helst. Kyrkans uppfattning är, att brudgummen är Kristus själv och bruden församlingen.
Jag tror det är onödigt att fortsätta. De bibliska böckerna lär ut osedlighet och omänsklighet. Religionens blodiga historia ger de troende samma undervisning. Många århundranden innan röken från Hitlers skorstenar syntes över Osventsim och Maidanek, brändes häxprocessens offer på bål och över Europa flammade inkvisitionens eldar.
Oräkneliga brott av olika religioner, bland dem även baptismen, är brott inför mänskligheten, ja inför vetenskapen. Atens hedningar tvingade Sokrates att dricka gift, därför att han inte ville tro på folkets gudar. Filosofen Demokritos kördes ut ur staden Abdera och Geraklit ur Efesus. Katolikerna spärrande in Galilei i fängelse, torterade Tomas Kampanello, brände Bruno Giordano levande och avrättade Varnon. Protestanterna brände läkaren Miguel Servet levande. Protestantismens grundare Martin Luther kallade "svärd och eld" för att förinta upproriska kristna. Calvin upprättade den grymmaste terror i staden Genève, av 15.000 invånare blev 900 inspärrade i fängelse och 60 avrättade. 70 personer förvisades och vår tids protestanter upptog en skamlös process mot darwinismen, vilken kallades approcessen. Mer än 5 miljoner människor och pinades i fängelserna under inkvisitionstiden. Kristna riddare genomfor de "otrognas länder" med sina blodiga korståg. Under pestens och kolerans epidemi omkom många miljoner människor genom korstågen. Religionen, kyrkan och gudarna välsignade krigen som förts under mänsklighetens historia och ändå omkom 3 miljarder 640 miljoner människor då.
Vi ateister hädar inte gud, ej heller Kristus, man kan häda det som finns, men det är omöjligt att häda det som inte existerar. Vi har dock alltid varit emot religionen och är fortfarande emot religionen och dess moral, för den skadare människorna. Moraliskt har religionen invalidiserat era vänner, och den stympar även er, Aida.
Den felaktiga och lögnaktiga uppfattningen om livets mål och mening och den blinda efterföljelsen av de "heliga böckernas" principer är den viktigaste orsaken till att baptisternas väg är samhällsfientlig. Ni har förlorat de elementära begreppen om lagen för mänsklighetens samliv. Ni försöker lyfta handen mot det som är dyrt och heligt för varje sovjetmänniska. Ni godkänner inte samvetsfriden som den är upprättad enligt Lenins dekret i våra händer: "Att skilja stat och skola från kyrkan."
Religionsfriheten, som den är upprättad i USA, är mer i er smak. Den lag genom vilken många stater kastar ateister och ogudaktiga i fängelse. Ni fordrar, att ni baptister skall tillåtas frihet "att fånga människosjälar" och att föra in "Guds ord" i skolorna; att journalisterna, vilka är ateister, förbjöds att föra antireligiös propaganda osv. Ni kommer inte att lyckas! Det, som folket tillkämpats sig, lämnar de aldrig! Arbetarna på fabriken Nogina, no 9 och arbetare vid Narvskaja tullgräns varnar er strängt, när de skall avgöra domarna över L. Semenova, Grineva Sjerbakova och er.
Sovjets lagar gäller i samma utsträckning över troende som icke troende. Alla måste iaktta dem. Ledsamt nog har varken ni eller era "bröder och systrar i Kristus" gjort detta. Ni fortsätter att ägna er åt samhällsfientligt arbete. Ni fortsätter att utöva era roller som kristna fiskare. Onödigt! Era nät förblir tomma som de har varit! Ni vet det mycket väl själva och därför fortsätter ni med skvaller, intriger och strävanden efter föreståndar- och predikantplatser i församlingen. Jag personligen har ingenting att göra med era baptistträtor, men de är ytterligare ett bevis på er moraliska syn på hur religionen förädlar människan. Förfädernas predikningar hänför er, men själva står ni emot dem med alla möjliga intriger. Det är också en moral!
Religionen har redan invalidiserat ert unga liv grymt, Aida. Den har redan fråntagit er många underbara mänskliga egenskaper. Den har lärt er att hyckla och ljuga och har berövat er livets glädje. Den har tvingat er att bara tänka på döden och livet efter detta och fråntagit er kultur och vetenskap och gjort er okunnig och olärd.
Är det möjligt, att ni inte vill bli Människa? Ni har två vägar att välja. Bli Människa, eller förvandlas slutgiltigt till en "Guds slav". Välj!
Framför er ligger en värld, vår underbara värld i vilken man bygger, skapar, älskar, drömmer och vågar! Framför er är livet, ett sjudande framåtsträvande liv, i vilket människan inte är "Guds slav" utan en suverän herre. Framför er finns kampens glädje och odödligheten, förvärvad med egna händer, eget arbete och talang och inte med böner och psalmsjungande till den mystiske Jesu ära.
Men ni är på den andra vägen, där er personlighet omkommer.
Innan det är för sent: tänk allvarligt på allt detta. Sluta upp att ljuga för er själv och andra. Ateist-vännerna är alltid redo att sträcka ut en hjälpande hand mot er.
B. Kuzin
Aida Skripnikova svarar: OCH DRAKEN VREDGADES MOT DEM SOM HÅLLER GUDS BUD... Upp. 12:17
Svar till artikeln "Var inte ett lik bland de levande" ("Smena" 4/12-62).
De ville nämligen alla skrämma oss, i tanke att vi då skulle förlora allt mod till arbete, och att detta så skulle bliva ogjort. "Styrk du nu i stället mitt mod!" Neh. 6:9
Låt oss tala om er artikel Valen Ivanovitj. Låt oss föreställa oss, att ni och jag tävlar i en kapplöpning. Plötsligt binder ni samman fötterna på mig och springer själv i mål. "Hurra, jag har segrat", triumferar ni. Vännerna lyckönskar er.
Jag vågar påstå, att ni handlat oärligt och jag föreslår en rättvis tävlan.
"Lösgör mina fötter. Ge mig frihet, så skall vi se vem som vinner", säger jag.
"Lösa era fötter, ge er frihet? Men det är ju att förgripa sig på min frihet", svarar ni.
Vad tror ni en opartisk domare skulle säga, om han såg denna tävling? Han skulle troligen säga följande: "Kuzin är rädd att bli besegrad."
Är det inte rädslan att bli besegrad, som tvingar er och era meningsfränder att gripa till sådana oärliga medel - grovt våld. Alla era bevisföringar är som ett korthus, som kan falla ihop vid minsta pust. Men ni har skyddat ert korthus mot vinden genom alla möjliga bestämmelser, lagar och förordningar.
Minns ni, att jag, då jag läste er artikel, sa: "Ni har skrivit felaktigt, och jag måste förklara det för folk."
Ni log och sa: "Som ni vill. Om ni vill se er själva bakom galler, så gör det."
Ni började inte som övertygad ateist att bevisa för mig, att jag inte hade rätt. Ni sa inte heller, att "i vårt 20:e århundrade förstår varje sunt tänkande människa, att ert mystiska eviga liv efter graven i jämförelse med vårt verkliga jordiska liv är intet sägande och primitivt." Ni sa inte heller, att man i kommunismens, atomens, energins och kemins tidsålder borde skämmas för sin tro. Om människor enligt er uppfattning inte tror på Gud enbart på grund av sin intelligens och kunskap, varför är ni då så rädd för att jag, en obildad människa, skall tala med tänkande människor? Varför skall man sätta mig i fängelse? Så gjorde ju inte ens våra förfäder, vars tankegångar enligt er var så till den grad primitiva, att de inte förstod att tyda naturens och samhällets lagar utan skapade sig "himmel och helvete".
Låt oss nu analysera vår s. k. samhällsfientliga verksamhet: Först och främst "organiseringen av bönemöten i privata hem", vilka ni kallar "hemliga möten". Jag skall anföra något ur vår protest, som avsändes till Moskva.
Den 8/4 1962 besökte några av oss en troende syster i byn Lisino i Volovska-distriktet. Vårt fredliga samtal avbröts av att en distriktsdepution och några andra personer, vilka vägrade uppge sina namn, kom in. Efter det att distriktsdeputeranden skrivit upp alla de närvarandes namn och adresser, fordrade han, att alla skulle skingra sig.
De som inte är troende har rätt att besöka varandra och att samlas vid vilken tid som helst, men det ser ut som om denna mänskliga rättighet fråntagits oss, trots att båda parterna borde ha samma rätt inför lagen.
Den 10/4 1962 samlades vi i staden Gogol hos en familj, som hade inbjudit oss. Vårt mål var att tillsammans läsa Bibeln och samtala om den. Det är förbjudet att samlas i bönehuset utom på söndagar och torsdagar. Likaså är det förbjudet att tillsammans att läsa Bibeln där, varför vi måste samlas i privata hem. Vi störde ingen, men soldater kom och avbröt bibelstudiet och fordrade att vi skulle visa upp våra tillstånd. Flera hade inte sina dokument på sig så vi fördes till soldaternas kasern och förflyttades därefter till milisavdelningen.
Vi protesterade mot ett sådant handlingssätt från myndigheternas sida. Vi protesterade mot att ha fråntagits de elementära mänskliga rättigheterna.
När ni, Valen Ivanovitj, vill umgås med era närmaste vänner, behöver ni inte frukta, att ni genom detta bryter mot lagen. Ni kan samlas vilken tid som helst och syssla med vad som helst. Ni kan samtala, läsa och sjunga.
Men varför får inte vi besöka varandra? Vilken lag förbjuder oss detta? Varför får inte vi bedja och läsa Bibeln var som helst? Vi är tillåtna att tala om Gud endast i bönehuset. Ni skulle aldrig vara nöjda med att tala om teater endast på teatern eller om böcker endast i biblioteket. Så kan inte heller vi tiga om det, som utgör hela meningen i vårt liv - Kristus!
Överallt, var vi än samlas, i bönehuset, eller i enskilda lägenheter, talar vi om Kristus. Ni kallar våra små vänskapliga möten för de olagliga, men Kristus har lagfäst vår rätt att samlas. Han har sagt: "Var två eller tre av eder är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland eder." "Åkallen Herren på varje plats." Kristus har inte sagt: "Bedjen det är inte tillåtet." Nej, på v a r j e plats, betyder - bed också där det är förbjudet.
Ni anordnar stora sammankomster, konferenser, sessioner och har en stor här av agitatorer. Ändå är ni rädda, då några få människor samlas för att bedja till Gud. "Det är inte förbjudet för er att bedja till Gud", säger ni i dag. Jag är inte säker på, att ni kommer att säga detsamma i morgon. Att bedja kommer kanske efter en tid att räknas som det hemskaste brott. Var finns garantin, att ni inte stänger bönehusen i morgon? Naturligtvis kan man stänga bönehusen, men det är omöjligt att utplåna Kristi kyrka genom detta. "Ni är Guds levande tempel" säger evangeliet (2 Kor. 6:16.) "Ingen förbjuder er att tro på Gud." Vi tror inte på Gud därför att ni så "generöst" tillåter det. Vi kommer att tro på Gud även när ni förbjuder oss det. Vi är inte kristna därför att det står "trosfrihet" i SSSR:s konstitution, utan därför att Kristus dog för oss på Golgata.
Från de gångna århundradens historia känner vi till de romerska kejsarnas tid och hur de kristna blev förföljda och förintade. Vi känner till invisitionens tider, då Kristi levande kyrka blev förföljd. Det var tider av bålverk och plågor. Men nu har vi det 20:e århundradet och vi ser hur lite det skiljer sig från de föregående århundradena. Detta är ett århundrade av förvisningar och fängelser. Har ni verkligen inte genom historiens erfarenheter övertygats om, att det inte existerar någon makt som kan utplåna kristendomen från jordens ansikte. Gud sade: "Om man då rotar sig samman till anfall, så kommer det ingalunda från mig; och nu skall intet vapen, som smides emot dig, hava någon lycka." (Ses. 54:15-17).
Trots att rättigheterna har fråntagits oss kristna, är vi fria. Denna frihet gav Kristus oss. "Förstån sanningen och sanningen skall göra eder fria." Joh. 8:32, "ty där Guds Ande är, där är friheten." "Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke förlorade." 2 Kor. 4:8, 9. "Vi leva som tuktade, men likväl icke till döds, såsom bedrövade, men dock alltid glada." 2 Kor. 6:9, 10.
Ni tycker inte om att vi talar med människor om Gud och frälsningen. Varför gör vi detta? Endast därför att ni inte skall gå förlorad, Valen Ivanovitj. Kristus kommer verkligen snart, men många människor skall gå in i evigheten innan Han kommer. Vi kan inte lugnt se på hur människorna väljer den väg, som för dem till förtappelse. Vår plikt är att visa dessa människor på den rätta vägen. Angående påståendet, "Ju fler syndare du räddar, desto bredare blir paradisets port för dig", vill jag fråga er, var i evangeliet ni har funnit ett sådant påstående? Är det möjligt att Kristus sände sina lärjungar för att predika med dessa ord: "Ju fler syndare ni räddar, desto bredare skall paradisets port vara för eder." Eller hade den korsfäste rövaren frälst människor? Nej, och ändå fick han höra de underbara orden: "I dag skall du vara med mig i paradiset."
Aposteln Paulus säger: "För att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet." 1 Kor. 9:27. Det betyder, att man kan rädda andra och ändå själv gå förlorad. Det betyder, att man för personlig frälsning, måste ha något annat. Vad då? På denna fråga får vi i evangeliet ett klart och uttömmande svar: "Den som tror på Sonen, han har evigt liv." Joh. 3:36. "Av nåden ären I frälsta, och detta icke av eder själva, Guds gåva är det." Ef. 2:8. Det betyder att det eviga livet, frälsningen, är en gåva, som människan får för intet.
Oswald Smith skriver: "Frälsningen är från början till slut en Guds gåva i Kristus Jesus. Frälsningen är inte en belöning, som ges människan för särskilda förtjänster eller någon egen prestation. Guds Ord fordrar inte från människan att hon själv skall lösköpa sig. Återlösningen fullbordades för mer än 19 århundraden sedan på Golgata kors. Det eviga livet är en Guds gåva, som man inte kan förtjäna med egna gärningar. Om ni betalar för någonting så är det inte längre en gåva, för ni har då köpt det. Frälsningen måste en människa ta emot som en gåva. Ingenstans i Nya Testamentet sägs det, att människan måste göra något eller genom egna gärningar förtjäna frälsningen. Det enda en människa måste göra är att ta emot frälsningen, som en gåva från Gud. "Men där förlåtelse för synd är given, där behövs inte mer något offer för synd", Hebr. 10:18, därför att "det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv; Han tillräknar icke människorna deras synder." 2 Kor. 5:19.
Som ni ser, Valen Ivanovitj, är ert påstående, "ju fler syndare som blir frälsta, desto bredare blir paradisets port för oss", ohållbart. Det är inte grundat på Guds ord. Om ni inte håller med mig om det, så läs en gång till i evangeliet: "Det eviga livet är Guds gåva i Kristus Jesus." Rom. 6:22.
Vidare tycker ni inte om, att vi sprider religiösa skrifter. Föreställ er att en eldsvåda utbrutit och det är er uppgift att varna människorna för faran, väcka dem. Ni bör ringa i stormklockan. Finns det ingen stormklocka i närheten, så bör ni gripa, vad ni får tag i, kanske ett trasigt spann och slå alarm med det. Ingen skall fördöma er för, att ni vid detta tillfälle använt ettt gammal odugligt spann.
Tillåt oss att ge ut en tidning i massupplaga, så att den kan köpas i vilken kiosk som helst. Då kan jag försäkra er, att vi inte skall sprida religiösa skrifter. Om ni inte tycker om, att vi anordnar bönemöten i privata hem, så tillåt oss att studera Guds ord i bönehuset, tillåt oss att anordna små ungdomsmöten i bönehuset och tillåt oss att samlas i VÅRT bönehus, när ni vill.
Ni tar fel, då ni säger att vi "på sista tiden" har blivit gripna av iver att organisera bönemöten i privata hem. Detta "på sista tiden" är fel. Då jag var mycket liten, samlades folk ofta hos oss i lägenheten till bibelläsning och bön. De samlades trots att detta förföljdes grymt (1947). De samlades även efter det att flera människor en natt arresterades (1946 - 1947). Efter att de tillbringat 8 - 10 år i fängelse samlades dessa människor igen för att läsa Bibeln och bedja. Också vi samlas nu, och ni kan ingenting göra. Ni ler väl antagligen nu och säger: "O, ja, vi har redan gjort ett och annat." Det är möjligt, men vår skuld är endast den att vi samlas till bön och bibelläsning.
När människor samlas i skogen på natten, brukar de tända en stor eld, inte bara för att värma sig, utan också till skydd mot vargar. Vargarna kommer inte nära lägerelden. De kan stå på avstånd och ilsket gnissla med tänderna, men de närmar sig inte elden. Men så blir eldsflamman allt svagare och svagare... och allt närmare kommer vargarna. Så är de redan helt nära! Kasta på mera bränsle! Flamman stiger med ny kraft och vargarna drar sig tillbaka. Vid en klar låga är vargarna inte farliga.
Men hur skall man kunna stå vid en skarp och klar låga? Synlig för hela flocken? O, så hemskt! Jag vill gömma mig i buskarna. Min vän, i buskarna är vargarna ännu farligare. Fly till lägerelden! Fortare till elden! - Jag vill säga till alla dem, som är rädda: "Till elden, vänner, till elden!"
Ni påstår, att vi fordrar att den ateistiska propagandan måste förbjudas i de ateistiska tidningarna. Valen Ivanovitj, vi har aldrig fordrat detta. Tvärtom skulle vi vara överens om, att det vore orättvist om man gav oss absolut frihet och förbjöd er att föra ateistisk propaganda. Vi skulle vara emot detta. För det första vore det orättvist och för det andra skulle det vara lättare för oss att bevisa det ohållbara i era bevisningsgrunder om det fördes antireligiös propaganda. Vad är det egentligen ni kan sätta i jämförelse med sanningen! Nu tar ni er tillflykt till lögnen och förtalet Ni förvränger och undergräver fakta och redan detta är ett klart bevis på att sanningen inte kan vara hos er. Därför är det fullt förståeligt att ni är rädd för att ge oss friheten. Ert påstående, att, om de troende skulle få frihet, detta skulle innebära ett förgripande på arbetarnas samvetsfrihet, är orimligt. Det är svårt att tänka ut något mera orimligt. Varför skulle det då vara att förgripa sig på någons frihet, om det i en kiosk, vid sidan om "Komsomolskaja Pravda" skulle ligga en andlig tidning, t. ex. "Den unge kristne" eller "Det glada budskapet"? Våra tidningar skulle bara köpas av dem, som vill ha dem. Folk skulle i "Smena" läsa en artikel: "Var inte ett lik bland de levande", och i den kristna tidningen "Den unge kristne" skulle de läsa svaret på denna artikel. Detta vore rättvist. Endast så kan tryckfriheten förstås. Men ni känner det osäkra i era positioner och endast därför förbjuder ni oss att tala.
Vad beträffar propagandan, så är vi inte rädda för den. Tror ni verkligen, att en människa, som har lärt känna sanningen och som mottagit Kristus i sitt hjärta, kan bli tjusad av era lögner. Människor tänker mycket litet och det är en av orsakerna till otro. En annan orsak är olusten att ta emot sanningen, då den inte motsvarar deras egna nycker och inte smickrar deras hörsel.
"Ty den tid kommer, då de inte längre skola fördraga den sunda läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare hoptals, allteftersom det kliar dem i öronen." 2 Tim. 4:3.
Människor, som inte mottagit sanningen "skall tro på lögnen", 2 Tess. 2:10. Endast dessa, som inte tagit emot sanningen, skall tro lögnen. Endast de som inte tagit emot Kristus, skall tro lögnen. Så är då den antireligiösa propagandan inte farlig för de kristna. Ni kanske invänder: "Men hur många människor har inte redan brutit med religionen, som t. ex. Osipov." Osipov hade bara religionen, men inte Kristus. (Osipov, den ortodoxa prästen, som nyligen offentligt avsade sig tron på Gud.) Det är inte farligt, att han bröt med religionen. Hans religion skulle ändå inte ha frälst honom. Det är inte farligt att människor lämnar religionen. Det fruktansvärda är att många gärna tar emot religionen, men stänger sitt hjärta för Kristus.
Ni, Valen Ivanovitj, citerar här Oswald Smith: "På den förskräckliga domedagen skall inte frågan om hur djupt människan sjunkit i synden avgöras, utan vilken inställning hon haft till Guds enfödde son, under sin jordevandring." På detta säger ni: "Alltså kan man röva, döda, föra ett omoraliskt liv, förråda fäderneslandet - det viktigaste är att tro."
Oswald Smith får själv svara er genom sin bok "Guds frälsning". Vi läser där: "Om ni uppriktigt av hela hjärtat tror på Herren, ska ni i samma stund upptäcka, att viljan att synda har lämnat er, att syndens makt är bruten hos er. På detta sätt skall verkligheten av er omvändelse bli uppenbar så väl för er själv som för andra."
Upphör med era odugliga ansträngningar och överlämna er själv och allt det ni äger åt Gud. Han skall själv uppbygga sin egen andliga byggnad i er. Det som han skapar kommer att vara en byggnad så härlig och fullkomlig att ni gömmer ansiktet av skam var gång ni påminner er den beklagansvärda hydda, ni försökt bygga själv.
Pånyttfödelsen är inte en förbättring av vårt liv. Man kan måla upp en gammal pump, men om vattnet i brunnen är dåligt så renar ingen yttre putsning vattnet. Nej, all olycka finns inuti brunnen, och pumpen förblir alltjämt samma målade "hycklare". Ni är tvungen att gå till själva bottnen och söka orsaken till vattnets förgiftning och ni måste avlägsna detta. Ingen kirurg, som har att göra med en elakartad böld, täcker över bölden med ett plåster för att ge dem ett bättre utseende. Nej, han vet att man måste använda kniven. Han måste öppna och avlägsna det onda. Det går illa för den människa, som vill befria sig från den elakartade syndbölden genom den yttre förbättringen. Vi måste gå till själva roten av sjukdomen och använda blodets frälsande läkemedel. Det finns inget annat medel mot synden än Jesu Kristi frälsande blod.
När Kristus får sin boning i ett hjärta, blir allt nytt. I annat fall är omvändelsen falsk.
En sann ånger enligt Guds ord, är en ändring av hela tänkesättet och människans hela inställning till livet, uttryckt i fullständig förkastelse av alla synd. Frälsningen tages emot genom tron, och den Helige Ande utför resten.
Det här anförda är tillräckligt för att förstå varför Oswald Smith säger, att det viktigaste är att ta emot Kristus i sitt hjärta. "Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden för syndens skull, men anden är liv för rättfärdighetens skull." Rom. 8:10.
All k a l l a s kristen är ett, och att v a r a kristen något helt annat. Försök att förstå denna enkla sanning, så skall frågan varför vilja att synda inte försvunnit hos den ena eller andra, inte längre uppstå i ert inre.
Ni skriver: "Vi ateister är inte emot det eviga livet, men inte i den tillkommande världen, utan här på jorden. Odödligheten består för oss inte i det som religionen lovar, att sitta overksam i s. k. himmelska gemak, tugga kakor och likgiltigt se på, hur största delen av mänskligheten pinas i det "brinnande Gehenna." Jag vill rikta er uppmärksamhet på följande: Var visar religionen att "vi skall sysslolösa i vissa himmelska gemak och tugga kakor..." Jag inte vad religionen lovar, men Guds ord säger: "TY GUDS RIKE BESTÅR ICKE I MAT OCH DRYCK, UTAN I RÄTTFÄRDIGHET OCH FRID OCH GLÄDJE I DEN HELIGE ANDE." (Rom. 14:17).
"Människan är odödlig genom sitt arbete" säger ni. Redan detta, att ni talar om odödligheten, visar att trots er ateism har ni svårt att föreställa er, att ni skall försvinna för alltid. Om vi utgår från er ståndpunkt, kan vi för det första tala om odödlighet endast om stora människor, såsom Pusjkin, Lermontov, Beethoven, Newton och, om ni så vill, Gagarin och för det andra för människor, som skapar materiella värden. Men kämpande ateister, som ägnat hela sitt liv till kamp mot kristendomen, - vad lämnar de till eftervärlden?
Kanske sådana geniala rader:
"Prästen Naum förde gumman på tanken att sälja grisen och ge pengarna åt prästen."
Säkert skall en tacksam mänsklighet föreviga författarens namn. I allmänhet måste man säga, att hittills har mycket liten ära fallit på ateisternas lott. I 20:e århundradet har det funnits många, som har smidat Kristi namn. Det har funnits grymma förföljare, men folk har av någon orsak glömt deras namn, om man inte räknar med namn som Herodes, Kaifas, Nero. Men dessa namn nämns inte med högaktning, inte ens av dem, som i dag förföljer de kristna.
I 20:e århundradet har det varit många, som har smädat Kristi namn, men de har dött och eftervärlden har glömt dem. Men inför Kristi namn böjer sig miljoner människor i hela världen. Också våra dagars smädare skall dö, men människorna skall tro på Kristus, så länge det finns liv på jorden.
"Baptisterna ser i livets mening, att de bör förbereda sig väl för livet efter döden", säger ni. Låt oss se vad Oswald Smith säger i detta avseende: "Ni må arbeta på er karaktärs fullkomnande, om än till domedagen, men ni skall ändå lida ett fullständigt och stort nederlag. Varje födelse är en kris och den andliga födelsen är inget undantag. Det nya livet skaffar man sig inte genom tillväxt, inte genom utveckling och inte genom evolution av ett föregående liv, utan genom andlig revolution. Kristus träder in i ert hjärta och ni blir Hans barn, Hans egendom. Men Han har köpt er till sin egendom, så är allt det andra inte svårt. Kristus skapar i er sin avbild. Han skapar om er inifrån. Det finns inget mer att tillägga.
Ert livsmål är att uppbygga kommunismen och att leva i den. Jag skulle vilja säga er: "Är icke livet mer än maten och kroppen mer än kläderna." (Matt. 6:25).
"Att bygga upp kommunismen och livet i det" är enligt er uppfattning, "det mest storslagna, högsta och ljusaste målet i livet". Ni frågar mig om jag är beredd att tjäna detta mål. - Nej, Valen Ivanovitj, jag vill inte tjäna detta mål, för jag räknar det inte som storslaget och ljust. Samhället, som ni bygger upp, kan aldrig bli rättvist, eftersom ni inte är rättvis. Jag är djupt övertygad om, att där det inte finns sanning, finns det inte heller lycka.
Mitt livs mål är att tjäna sanningen. Min far vägrade att döda människor, och han blev dödad för detta. Han dog för att inte behöva döda. Om alla människor skulle vara beredda att dö, men inte att döda, så skulle det inte finnas krig i världen. Kristus sade: "Du skall icke dräpa." Ni gör narr av detta bud. Om människorna vara ville uppfylla detta bud! Men i dag har många glömt det, och en del gör narr av det. Därför hänger krigets hot över världen, och detta är den enda orsaken till krigshotet. Hotar kriget kanske därför att många människor vägrar ta vapen i hand?
Dialog
- Baptister! Jag kände en baptist, berättade en äldre man. Denne baptist blev senare dömd.
- Var hade han gjort?
- Han var emot makten. Han spred skrifter.
- Fanns det i dessa skrifter ett upprop att störta makten?
- Nej, det fanns inget sådant upprop, men där stod skrivet: "Älska din nästa såsom dig själv."
- Är detta skadligt eller brottsligt?
- Naturligtvis. Baptisten tänkte på våra fiender. Han ville försvaga vår vaksamhet. Man måste hata sina fiender.
Er fiende resonerar precis lika, "man måste hata sina fiender". Och han hatar er och därför rustar han sig mot er. Han skulle inte ha gjort detta, om han älskade er. Han bemödar sig att göra er ont, endast därför att han hatar er.
"Er far", säger ni, "vägrade att ta vapen i hand och försvara er." Ni säger "försvara". Jag känner baptister, som med vapen i hand försvarade sina barn och sitt hemland. Och i dag, i detta land som de försvarade, är de förkastade. Man har inget förtroende för dem. De är förbjudna att samlas fritt, att bedja till Gud. De är överrösta av lögn och man säger till dem: "För er baptister finns det ingen plats i vårt härliga hemland."
"Ni hindrar oss att leva. Vi skall isolera er. Vi skall göra oss av med er."
Detta är sagt till dessa baptister, som med vapen i hand försvarade sina barn mot fascisterna. Till dessa säger ni nu, att de bör försvara sina barn. Ni säger att det inte är frågan om en fysisk räfst av de troende, utan att det är fråga om en ideologisk kamp. Men varför sitter då våra bästa bröder och systrar i fängelse?
Era ord: "Oräkneliga är de förbrytelser av alla sorters religoner, baptisterna inberäknade, inför mänskligheten och särskilt inför vetenskapen." Ni säger "alla religioner". Vi erkänner inte "religionen". Det finns många religioner med svåra och komplicerade kyrkobruk, som är uttänkta av människor. Den kristna religionen utan Kristus har ingen kraft. En sådan religion frälsar inte. Den är död och kan inte föda en människa på nytt. Vi är inte religiösa. Vi är kristna.
"Kristendom är att mottaga en person, att mottaga Jesus Kristus i sitt hjärta", skriver Oswald Smith.
Jag tror, att jag talat tillräckligt klart, om vad det betyder att ta emot Kristus i sitt hjärta och vilka de synliga följderna är. Jag vill påminna en gång till: "Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden för syndens skull, men Anden är liv för rättfärdighetens skull", Rom. 8:10. "Den som säger sig hava lärt känna Honom och icke håller Hans bud, han är en lögnare", 1 Joh. 2:4.
Kom ihåg, att i detta så kallade kristna Ryssland blev de som predikade Kristi evangelium, kastade i fängelser och förvisade till Sibirien. Man tycker, att det i ett kristet land skulle finnas frihet att predika evangelium, men för detta blev de arresterade. De som samlades för att läsa evangelium och bedja blev skingrade.
Förr var predikan av evangelium förbjudet av "kristna", nu förbjuds det av ateister.
Vad är nu skillnaden mellan de förra och de senare? Det kanske bara är benämningen, som skiljer sig. Låt inte denna jämförelse uppröra er. Tro mig, för oss är det ingen skillnad vad våra förföljare kallas. Ni är stolta över er ateism. Ni diskuterar atomenergi, och ändå handlar ni på samma sätt som vilken bypräst som helst i forna dagar, när ni hotar alla dem, som vågar tala om Kristus. Ni har tagit upp stafetten efter den sutanprydda prästen, som förföljde de kristna i raseri.
Johan Huss brändes av människor, som kallade sig kristna. Han sade: "Herre Jesus Krist, jag är beredd att med glädje ta emot en grym och hemsk död för ditt ljusa evangeliums skull och för allt det ditt Heliga ord predikar. Jag ber dig, förlåt mina fiender. Det främsta i mina predikningar, läror, skrifter och alla mina handlingar hade som mål att människor skulle bli frälsta från synden. Och nu är jag kallad att försvara min inför den romerska curian, därför att jag predikade evangelium."
"Under inkvisitionens tid blev mer än fem miljoner människor brända och torterade till döds", skriver ni. Sök inte bland dessa brända och plågade människor några ateister. Nej, ateisterna var nog bland dem som brände och torterade.
De sant kristna stod modigt upp emot korståg, dödande, rövande och våld. De sanna Guds barnen gick modigt ut till kamp med vapen i hand - ett vapen som de laglösa darrade inför. Detta vapen var Guds ord - Kristi lära.
"Sanna och orädda Kristi lärjungar av i dag bör väpna sig med evangeliet och taga upp svärdet, som är Guds ord, och kämpa mot antikrists ränker", säger Johan Huss.
"Varför har den kristna religionen under närmare 2.000 år inte på något sätt höjt den moraliska nivån i samhället?" frågar ni och råder mig samtidigt: "Ansträng er inte, Aida, ni kan ändå inte svara på detta." Men det är inte alls svårt att svara. Den moraliska nivån har inte höjts eftersom "människorna älskade mörker mer än ljuset". Joh. 3:19. Endast mycket få följer Kristus. De flesta tar inte emot Kristus även om många tar emot den kristna religionen. Men religionen utan Kristus är död och kan följaktligen inte föda en människa på nytt och kan inte förstöra det onda.
Ni är fast övertygad om, eller önskar övertyga er själv och andra, att religionen gör en människa till en moralisk krympling, att religionen får en människa att ljuga och hyckla och att den är "samhällets fara". Med ett ord, religionen är något ont, som man enträget och utan eftergift måste kämpa emot. Att kämpa mot det onda är i sanning något bra, men man bör ej glömma orden ur evangeliet:
"Huru kommer det till att du ser grandet i din broders öga, men inte bliver varse bjälken i ditt eget öga? Eller huru kan du säga till din broder: låt mig taga grandet ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga, därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga."
Framför mig ligger just en artikel: "Varför den religiösa fanatismen?" publicerad i tidningen "Vetjernij Leningrad" av den 19/4 1962. Ni känner ju till innehållet i denna artikel och ni vet också, att den är fanatiskt förljugen. Och ni, en människa, som så ursinnigt framträder emot lögnen (i alla händelser, när det gäller religionen) lugnade mig med orden: "Ni behöver inte tillskriva allt detta så stor betydelse. Artikeln är verkligen inget vidare väl skriven, men det är ett konstnärligt påhitt." Lögnen, den smutsigaste lögn, kallar ni för något så vackert som "konstnärligt påhitt". Därefter läser man "Smena" och man tänker: vad är här sanning och vad är "konstnärligt påhitt"? De kämpande ateisterna säger: "Folket tycker inte om er och är förvånade över att bönehusen får vara öppna. Då är vi mycket tolerantare mot er." I dessa ord finns en smula sanning. Medarbetarna i museet (d.v.s. de kämpande ateisterna) är t. ex. mycket vänliga vid våra samtal. De ställer inga sådana frågor som: "Bär ni fram offer?" Trots att en sådan solid tidning som "Isvestija" skrev om två flickor, som offrades av de ledande i församlingen, förundrade de sig inte. Då jag ler eller skrattar förundrar de sig inte, fast tidningen "Vetjernij Leningrad" bedyrade, att jag glömt bort att le.
Troligen vet museets ateistiska medarbetare såväl som ni, Valen Ivanovitj, att det finns lögnartiklar i "Isvestija" och "Vetjernij Leningrad" - ursäkta "konstnärliga påhitt".
Men detta vet inte folket om. De tror verkligen att flickorna blev framburna som offer. De tror, att baptisterna "glömt bort at le". De tror allt vad ni, den kämpande ateismen säger och skriver (det som ni själv inte tror). Människorna dömer oss efter tidningarnas artiklar med rubriker som "Pirater från bönehuset", "I obskurantismens nät", "Obskurantismens nedrigheter". De läser att baptisterna är farliga för samhället, att baptisterna hindrar folk att leva, att de frambär levande offer och att de till och med "häller vatten på de amerikanska imperialisternas kvarnar". Och folk är uppriktigt förvånade över att baptisternas bönehus ännu får stå öppna och att man tål baptisterna.
Då Johan Huss avrättades, stod hans fiender vid sidan, men den bedragna massan larmade: "Död åt kättarna." Med ett djupt medlidande såg Johan Huss på dessa människor som trodde lögnen så lätt.
Bålet brinner... En gumma skyndar till. Hon lägger bränsle på elden. Och Huss läppar viskar: "O, heliga enfald."
Till sist skulle jag vilja rikta er uppmärksamhet på det att ni är upprörd över, att Gud utplånade alla människor utom Noa och hans familj. Under 120 år byggdes arken. Under 120 år hörde människorna kallelsen: "Kom. Ta emot frälsningen. Gör bättring, gör bättring." Nu var arken färdig, dörrarna stod öppna under sex dagar och var och en som ville, kunde gå in. Men människorna ville inte. De omkom endast därför att de inte ville ta emot frälsningen. Ni Valen Ivanovitj, har redan många gånger hört kallelsen från Gud:
Gör bot innan det är för sent!
Gör bot och få evigt liv!
Kom till Kristus!
Liksom frälsningen förr bjöds människorna genom arken, så är Kristus given oss till frälsning. Men ni vill inte ta emot Honom. Ni vill inte ta emot det eviga livet. Gud erbjuder er livet, men ni tar inte emot det. Vem skall ni beskylla på domens dag? Vem skall ha skulden till ert fördärv? Är det inte ni själv? Frälsningen erbjuds er många gånger, men ni ville inte gå in i "arken".
Men i dag är det ännu möjligt att ändra sig. Gör det medan tid är.
KOM TILL KRISTUS!
September 1962,
Aida Skripnikova
EFTERSKRIFT
HÄLSNING FRÅN AIDAS FÅNGLÄGER!
Så mycket har nu skrivits om Aida och hennes kristna vänner i Sovjet. Tusenden har därigenom letts in i en levande förbön för dessa vänner och det har hjälpt dem mycket i deras svåra situation.
Ständigt kommer frågan till oss, per brev och muntligen: "Hur är det med Aida idag? Hur går det för henne i fängelset? Består hon provet?"
Det är inte så underligt att man frågar! Man känner behov av att veta, om den kristna tron tål att utsättas för svåra påfrestningar och hur mycket den verkligen kan tåla. I vår lugna vrå av världen har vi kanske särskilt behov av att få visshet om detta. Vi har ju inte själva så stora möjligheter att få testa vår tro i förföljelse och fängelse.
Aidas vittnesbörd når vidare utöver världen. Trots att hon befinner sig i ett litet fångläger i Potma-distriktet, ca 50 mil öster om Moskva, i en provins där det enligt uppgift finns många fångläger med tillsammans ca 50.000 fångar.
Det berättas att Aida den 30 december 1968 blivit förflyttad till detta område och att hon där upplevde den svåra kylan som mycket påfrestande då hon inte fick tillräckligt med kläder att värma sig med. Hon fick inte använda sina egna varma kläder, sade hon.
Vidare hade hon ingen bibel, och önskade att åtminstone få ett NT. Det lyckades hon få senare, men det togs ifrån henne vid en kontroll strax före påsk. Hon fick 10 dygn i ensamcell för detta "brott".
Fånglägret är inte stort. Det består bara av några småhus, omgärdade med ett taggtrådsstängsel. Det sägs vara endast ca 400 m2. Strax intill ligger den syfabrik, där fångarna arbetar. Det går en taggtrådskorridor mellan lägret och fabriken, där fångarna får passera.
Lägret är givetvis bevakat av soldarer.
Medfångars vittnesbörd om Aida lyder så här: "Många av oss gick till ledningen för lägret och bad att de skulle släppa Aida fri från ensamcellen, ty hon är ett sådant föredöme för oss både i arbetet och som kamrat. Men ledningen ville inte lyssna till oss. Vi sade till henne, att hon skulle försöka hålla sin tro för sig själv och inte söka bevisa för alla att det finns en Gud. Omständigheterna är sådana här, att hon skulle få det lättare då, från ledningens sida... Man måste ju anpassa sig efter omständigheterna! Anpassa sig till tiden man lever i. Men Aida ville inte lyssna till detta; hon är mycket stark i tron. Hon talar med alla om Gud". Den ryska kristen som citerat detta vittnesbörd, säger: "De orden var som balsam för min själ. Tänk att få höra ett sådant vittnesbörd. Herre, ge henne kraft så att den fastheten och tron måtte finnas där hela hennes liv."
En medfångares vittnesbörd löd sorgset: "Jag är så ledsen att hon inte har det där testamentet längre. Hon hade lovat mig att jag skulle få läsa det, men hon hann aldrig låta mig göra det, för just den dagen tog de det ifrån henne. Mycket tråkigt".
Till dessa rader bifogades ett märkligt bibelord, från Job 37:21: "Men synes inte redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan."
Så hämtar de troende tröst i Guds ord. De finner kraftkällor i ord som vi i vårt land går oberörda förbi. Kanske vi behövde stanna med dem en stund och lära av dem hur man söker och finner, tröst, kraft och glädje ur Guds Heliga Skrift, i de svåraste trångmål, såväl som i ljusare dagar... Herren blickar fram mellan skyar av orosmoln, vinden sopar undar skyarna och solen lyser även över fånglägret i Potma... Ensam med Gud är ändå aldrig ensam...
SOM EN FÅGEL I BUR
Så säger Aida efter en väns besök, då de trots allt inte fick se varandra på kortare avstånd än 10 meter: "Fortfarande står din bild framför mig. Jag ser så tydligt, hur du gick över fältet, och sedan satte dig där med blombuketten i hand. Kanske är du ledsen för din resa (det var nästan 150 mil. red. anm.,) därför att vi fick träffas så litet. Och kanske är det någon som säger: "Vad var det för mening med en sådan resa?"
Men för mig var det en sådan glädje, att jag omöjligt kan förklara det. Nej, nej din resa var rent av lyckad. Bara detta att få se dig en liten stund, var för mig den allra största glädje. Jag kan inte förklara för dig hur jag känner det, men med dig kom värmen hemifrån. Jag finner nog inga ord som passar.
I dag stod jag länge på trappan. Jag tycker om att se mot skogen, se på gläntorna som ligger bortom området. Nu såg jag med särskild ömhet. Och plötsligt, i dag, slog det mig hur främmande allting här är för mig."
Aposteln Paulus skriver att han gladdes då han såg bröderna, och det är vad dessa kristna upplevde. Bara att se varandra är glädje och inspiration till att hålla ut... Den andliga samhörigheten är något som den icke-kristne aldrig kan förstå. Det är som den ljuvaste sötma och kan upplevas i livets alla förhållanden... ja också i ensamhet - långt bort från "friheten".
"Vi aldrig förmå att tolka, vad djupast i hjärtat bor, ty det vi gemensamt äga, förstår endast den som tror."
Kära läsare av skriften "Brev från Aida". Nu är läsningen slut av denna lilla skrift. Kanske bör den läsas en gång till.
Men det gäller också något mer!
Aidas kamp är inte slut, och de hundratals andra missionärerna i fängelserna kämpar vidare. Hon är bara en av rösterna som ropar bland miljoner andra i vår tid.
Nu väntar de på oss. Vår bön, vår offervillighet och kärlek. Vi tycker oss inte ha mycket att ge dem. De ger oss mer! Men ändå är anblicken av en av Herrens små för dem som en fläkt från hemmet... Besinna, att Gud vill ge oss nåd och förmån att dela litet av deras lidande och till sist också deras seger.
Juli 1960
Ingemar Martinsson
Än idag sitter människor som Aida i fängelse för sin tro. Vi måste be för dem och även stötta dem så gott vi kan. Det finns många organisationer som gör mycket för de förföljda kristna. Organisationer som Ljus i Öster, Eurasie4Christ, OpenDoors och IBRA där jag själv arbetar. Men, framförallt behöver vi be för dem.
Kommentarer
Skicka en kommentar