Å r 1992 var första gången jag satt min fot på rysk mark. Team i Norr anordnade ett läger i staden Kirovsk på Kolahalvön. Jag kommer ihåg när vi rullade in genom den finska gränsen på rysk mark och stannade för att vänta på klartecken från de ryska gränspoliserna att stiga ur bussen för att visa passen. Där satt jag, nästan längst bak och tittade med förundran ut genom fönstren - till vänster fanns en utetoalett och till höger låg baracken med passkontrollen. Jag tittade än på toaletten och än på baracken och en kärlek kom till det här landet och jag bad en tyst bön, "Gud, låt mig åka till detta land som missionär." Det skulle dröja ytterligare över 1,5 år tills den bönen och drömmen kom i uppfyllelse. Det kom att bli ungefär 9 år som jag bodde i Ryssland. Först tre år på Kolahalvön och sedan sex år i ryska fjärran östern. Det ryska folket, som Carl-Gustaf Severin uttryckte det, "stal våra hjärtan." Det ryska folket är ett sådant varmt, kärleksfullt och gästvän