Mitt Vittnesbörd

Har haft några bloggar under några år och avslutat dessa. En av dem slutade att fungera under tiden vi bodde i Kina och därför så startade jag den här som jag har här. Eftersom det som jag skrev på denna gamla blogg ligger mig nära hjärtat kommer jag att kopiera in några saker som jag skrivit förut. En av dessa är mitt vittnesbörd. 

Hade en liten diskussion med en gammal vän på FB där jag sade att jag tyckte att SD är invandrarfientliga. Då började hon angripa min tro och skrev, ”…om du kan förtala andra grupper kan jag också göra det… ska jag säga vad jag tycker om de som talar i tungor eller är så himla upphissade i Gud? Jag tycker inte speciellt bra om det… eftersom de tror att Gud kan bota allt och att man tror att det går att be bort sexuelle övergrepp.” Sedan fortsatte hon, ”… ni är såna vidriga skenheliga människor som tror er lilla Gud kan hjälpa er i allt? Vet du vad… vakna upp ur din dröm J hej hej… jag tror din åkomma kallas ’min pappa drack så jag stängde in mig i min egen lilla bubbla o blev ett med Gud… Kristi Brudgum=? Bla bla bla

Psykiskt påfrestande trauman brukar leda till att man stänger av o stänger in sig i nån slags egen värld… beklagar Patrik att det gjorde dig så illa.. jag vet redan allt om det där.. det finns de som berättat J.” Efter det fortsatte hon, ”jag förstår att sanningen svider och tack gode du där uppe att alla kristna inte är idioter.. det finns normala också som har Gud som vän men inte är besatt.”

Först vill jag säga att jag berättar ofta om mitt liv och vittnar om vad Gud frälste mig ifrån, det är ingen hemlighet. Därför vill jag dela mitt vittnesbörd och jag ska försöka göra det så kort jag kan, om det nu går.

Jag växte upp i ett hem där jag upplevde både värme och kärlek. När jag var 6 år flyttade vi till Pitholm. Där gifte sig pappa och mamma och snart föddes Robert. Min pappa arbetade i Jokkmokk och kom hem varje fredag. Min mamma blev frälst under denna tid och väldigt tidigt fick jag uppleva Gud. När pappa kom hem på fredagarna var det oftast med en påse öl. Jag kommer ihåg dessa ölburkar och att han drack mycket och ofta. Men när han drack var han aldrig burdus eller hårdhänt mot oss men jag förstod att det var väldigt jobbigt för mamma när han drack så mycket. När min bror var 3 år gammal och jag 9 föddes Ulrika och ibland när pappa drack tog mamma oss och åkte till Annalisa för att sova över där.

Mamma bad väldigt mycket för pappa men han sade att han var kommunist och ateist och trodde inte på Gud.

Jag var väldigt intresserad av att läsa böcker när jag var liten och läste ut alla mammas böcker. En bok som jag läste var om Bruce Olsen; en missionär till en folkgrupp i Amazonas. När jag läste den var jag omkring 7-8 år och efter att jag läst den bad jag Gud om att kalla mig som missionär när jag växte upp. Under somrarna brukade mamma skicka mig på Arnemarkslägren. Jag kommer ihåg hur mycket man fick möta Gud under dessa läger. När jag var 11 år gammal tog jag beslutet att döpa mig. Tillsammans med mig döptes även Camilla Sjölund och Lars Karlsson.

Kort efter detta var det en konferens på Arnemark med Duveskog och Trosgnistan. Jag kommer ihåg att jag tog hand om Robert och Ulrika för att pappa äntligen skulle följa med mamma på ett möte. Jag kommer ihåg det som om det var igår när de kom hem. Pappa öppnade dörren och tog upp mig i famnen och sade, ”Patrik, jag har blivit frälst!”. Detta är ungefär 33 år sedan och sedan dess har han inte druckit en droppe alkohol. Jag är så tacksam till Gud för min familj.

Efter att pappa blev frälst gick vi med i Piteå Pingstkyrka eftersom den församling vi varit med om valde att lägga ner p.g.a. olika saker. I Pingst fanns bara några ungdomar i min ålder men efter ett par år flyttade även de, så då hade jag ingen att umgås med i kyrkan.

När jag var 15 år och gick i nionde klass valde jag att lämna Gud, inte för att jag inte trodde på Honom men för att jag under flera år inte hade haft någon djupare gemenskap med Honom och istället börjat älska världen. Jag drack då för första gången och kan ärligt säga att från den dagen var jag alkoholist. Jag var ganska blyg utav mig, men när jag drack försvann all blygsel och jag kunde prata med tjejer.

Efter nionde klass valde jag att läsa på Livsmedelteknisk linje bara för att kunna gå till sjöss efteråt, detta eftersom jag hört att på havet är det enkelt att supa. Under Strömbacka tiden söp vi onsdag, fredag och lördag och ibland däremellan. Innerst inne visste jag ju att jag hade gjort fel val i livet men det var inte lätt att erkänna eftersom mina föräldrar då skulle ha rätt. Efter Strömbacka fick jag arbete på Skinnargårdens Hotell i Malung som kock och servitör. Under denna tid mådde jag fruktansvärt dåligt och försökte ta livet av mig flera gånger även om det inte var några seriösa försök utan mer ett rop på hjälp. Lyssnade väldigt mycket på Ebba Grön och Imperiet och skrev ner deras texter och hängde upp det på väggen. Kommer ihåg en söndagsmorgon när jag var på väg hem och träffade en kvinna som var på väg till kyrkan och hon bad mig komma på möte men jag tackade nej vänligt och bestämt. Detta var 1987-88 och efter ett år i Malung blev jag inkallad till Boden på P5 som kock.

Efter lumpen flyttade jag till Klubbgärdet och mitt supande blev värre och värre. Många gånger ringde jag till kristna för att tala med dem och de var alltid så vänliga och villiga att hjälpa mig.

Sommaren 1990 besökte jag Lapplandsveckan i Husbondliden. Kommer ihåg ett möte speciellt när en man kom fram och delade en profetia där han sade ungefär så här, ”Du sitter här och du vet att jag har kallat dig. Kom nu, snart finns det ingen chans kvar.” När jag hörde detta förstod jag att det var mig han talade till men istället för att lämna mig till Gud, reste jag mig upp och åkte in till Systembolaget i Lycksele och köpte 2 vinare och åkte hem till Klubbgärdet och drack upp dem. Under denna tid började jag umgås med A-lagarna och även röka hasch.

Kan se hur Gud höll Sin hand över mig under alla dessa år. T.ex. en kväll hade jag varit ute och supit som vanligt och när jag kom hem var jag antagligen hungrig och hade satt på en panna med någonting men smullit av. Jag hade lämnat dörren öppen, som jag i vanliga fall inte gjorde och denna natt kom ett par hem till mig och när de öppnade dörren var min lägenhet fylld utav rök och jag låg avsmullen i soffan. De öppnade alla fönster och när jag vaknade morgonen efter höll jag på att frysa ihjäl eftersom alla fönstren var öppna. Jag fann även en förstörd panna på spisen. Efter detta berättade detta par för mig om nattens strapatser och hur de räddat mig ifrån att kvävas till döds.

En annan gång hade jag tagit mammas Saab i fyllan och åkte iväg från Zoon området i Piteå och längs med kanalen men var så full att jag körde rätt in i ett staket vid kanalen. Om detta staket inte funnits hade jag åkt ner i kanalen och antagligen dött.

Den 27 december 1990 ringde Kjell Larsson till mig och inbjöd mig att följa med till Uppsala på Livets Ords nyårskonferens. Jag var självklart på fyllan men sade att jag skulle följa med. Ringde till mamma och sade att jag åker till en konferens i Uppsala och behöver hjälp med att packa. Hon kom och hjälpte mig att packa eftersom jag var så full.

Dagen efter åkte vi iväg väldigt tidigt med buss och denna bussresa var väldigt historisk för mig eftersom det är den sista baksmälla som jag haft J. När vi kom till LO och gick in i möteslokalen och såg tusentals ungdomar i glädje prisa Gud, tänkte jag inombords att jag ville ha det som dessa ungdomar hade. På lördagsmötet predikade Stefan Salomonsson om den smala och breda vägen. Efter predikan frågade han ifall det fanns någon som ville ta emot Jesus. Inom mig skrek det, ”JA!! Jag vill!” och jag gick fram och gav mitt liv till Jesus. Detta är nu 23 år sedan och jag kan säga att det är det bästa beslut som jag gjort i hela mitt liv.

Jag säger inte att dessa 23 år har varit utan problem eller att jag inte mött problem men i allt detta har jag inte varit ensam men Gud har hjälpt mig. På en gång satte Han mig fri ifrån alkoholberoende och min kallelse till mission kom tillbaks. 1994 åkte jag ut som missionär till Ryssland och på den vägen är det.

Om någon vill kalla mig för dåre p.g.a. min tro så får de gärna göra det. Detta är det bästa som någonsin hänt mig och jag skulle vilja att varje människa skulle få uppleva samma sak som jag gjort.