Ukraina - Tre år av krig - Några tankar

 Den 24 februari 2022, förändrades världen i ett ögonblick. De flesta av oss ser nog bilden framför våra ögon när vi fick höra att Ryssland invaderat Ukraina och var på väg mot Kiev. Min fru och jag hade diskuterat möjligheten att Ryssland skulle gå in i Ukraina när de stod längs med gränsen med sina brigader. Även om vi ansåg att det var möjligt så trodde vi inte att det skulle bli så. Men, så kom då dagen då hela världen förändrades. Iallafall världen för många människor. 

En av mina vänner heter Irina. Hon har varit missionär i Asien under mer än 10 år men just vid den här tidpunkten var hon hemma i Ukraina för att vila ut en tid efter en ganska hektisk tid på missionsfältet. Jag ringde upp henne några dagar efter att kriget utbröt och det visade sig att hon var i en stad i västra Ukraina för att hälsa på vänner. Men det hade börjat komma så många flyktingar från öst som behövde någonstans att sova och äta. Hon valde att stanna i kyrkan på plats där och hjälpa till med att betjäna alla dessa flyktingar. Irina valde att stanna kvar i Ukraina. Hon befinner sig just nu i sin hemstad i östra Ukraina. Hon har startat två församlingar i två byar som var ockuperade av Ryssland under några månader. Där har flera människor kommit till tro och det kommer många barn till kyrkan som de får betjäna. Hon har sagt att hon vet att hon en dag kommer att åka ut på missionsfältet igen men under detta år kommer hon att vara kvar i sitt land och betjäna de människor som Gud ger henne. 

Så där såg det ju ut i nästan hela Ukraina. De flesta kyrkor öppnade upp sina dörrar och tog emot flyktingar. En del flyktingar stannade bara en dag medan andra stannade lite längre eftersom de inte visste vart de skulle ta vägen. Även CCC, det center för barn som Eskilstuna Pingstförsamling varit med och startat och understött i många år, tog emot flyktingar i början av kriget. 

I januari 2025 var 6,8 miljoner ukrainska flyktingar registrerade globalt. Under 2022 har det kommit ungefär 50 000 ukrainska flyktingar till Sverige och vad jag förstår enligt statistik från MV så är det cirka 40 000 flyktingar här idag. Ungefär 10 000 har lämnat. 

I april 2022 åkte Allan Ekstedt och jag till Polen där vi skulle möta upp Andrei, som är en av våra ukrainska vänner och har ett åkeri. Vi skulle lämna pengar till honom för att köpa förnödenheter till Ukraina. Vi ville även åka till den polsk-ukrainska gränsen för att se vad som försiggick där. Vi åkte till en liten gränsövergång och

när vi kom dit möttes vi av många tält som man slagit upp. Det var tält där man gav ut mat, kläder, simkort, blöjor och annat. Vi talade även med en katolsk präst som var där för att betjäna de flyktingar som kommit. En polsk kvinna som var volontär kom fram till oss och frågade om vi hade en bil och ifall vi hade någon plats för någon ukrainare. Vi var tvungna att säga nej eftersom vi redan hade lovat 5 ukrainska vänner att åka med oss till Sverige. 

Jag talade med några ukrainska flyktingar och de flesta av dem berättade att de kommit från Mariupol, Kharkiv och Donetsk. Det var många äldre kvinnor och deras barnbarn. 

Efter att vi varit där ett par timmar åkte vi till nästa gränsövergång där vi skulle möta Masha och hennes två systrar. Pastor Vasyl från Västerås hade frågat ifall vi kunde ta dem med oss till Sverige och det kunde vi ju självklart. Vid denna gränsövergång fanns det en tillfällig flyktingförläggning. Jag gick in där och såg då en liten flicka på kanske fem eller sex år som pratade med sin pappa på telefon. Hennes mamma stod bredvid och jag frågade henne var de kom ifrån. Hon berättade att de kom ifrån Kharkiv och hade gömt sig i ett skyddsrum i ganska många dagar. Hennes man var mobiliserad ut i kriget. De bestämde sig för att hon och dottern skulle ta sig till Tyskland där de hade bekanta. Det hade tagit 6 dagar för dem att ta sig till polska gränsen. När jag såg denna flicka började jag nästan gråta eftersom, det kanske var sista gången hon såg sin pappa. Hur många tusentals barn kommer aldrig mer att få en kram av sin pappa eftersom han är kvar i Ukraina, kanske han är död, kanske mamman hittar en annan man i det nya landet? Efter att vi plockat upp Masha och hennes två systrar åkte vi mot Sverige. I Warszawa tog vi även upp Natasha och Masha som vi kände från missionsskolan i Kiev där vi undervisat på ett par gånger. 

I maj 2022 åkte Allan och jag till Lviv, Ukraina. Vi åkte dit med en hjälpsändning som Eskilstuna kommun skickat men vi hade även vår minibuss fylld med burkmat och kläder. På bilden står Allan tillsammans med pastor Taras från en av våra vänförsamlingar i staden Lviv. 

Pastor Taras och Allan Ekstedt

Taras bror Andrei är åkaren som köper upp den mat i Polen som inte går att få tag i Ukraina, de förnödenheter som går att köpa i Ukraina köps upp där eftersom det gynnar både ekonomin och arbetsmöjligheterna i landet. 

Vi hade även tillfälle att möta pastor Volodya. Han är föreståndare i en annan församling i Lviv. Han berättade för oss att det var så svårt att möta människors trauman. Han sa att han var van vid att hålla själavårdssamtal men att sitta med en fru vars man har dött i kriget, eller med en soldat som blivit av med någon kroppsdel är otroligt svårt. 

Det sägs att det finns kanske 15 miljoner människor som lider av trauma. Många av dessa är barn. Myndigheterna har bett kyrkorna att hjälpa dem med traumabearbetning. Därför har Pingstunionen anordnat flera utbildningar, ibland tillsammans med FIDA (Finska Pingströrelsen) och andra organisationer och utbildat några tusen människor att försöka hjälpa människor som går igenom olika trauman. 

I lördags den 22 februari satt jag tillsammans med en pastor från Rivneregionen. Han åker tillsammans med team till Donetsk oblast varannan vecka. De åker till frontlinjen och där lagar de mat till soldaterna. De får många möjligheter att dela evangelium. Denna pastor berättade flera gånger om alla dessa soldater som fått en hand, fot eller ögon bortsprängda. Vad händer med dem? Många av deras fruar och barn lever idag i Europa och de är skilda från varandra. Vad har dessa män för framtid? Han tror att om de inte får Jesus så kommer de att ta till flaskan eller droger. 

Det skulle ta för lång tid att nämna alla från svenska församlingar och hjälporganisationer som gjort något för att hjälpa våra bröder och systrar i Ukraina. PMU har skickat ekonomiskt stöd till olika projekt i Ukraina, Barnens Oas, och hjälporganisationen Filippus har tillsammans gjort långt mer än 100 resor till Ukraina för att ge mat, kläder, spisar, generatorer, bilar, ambulanser etc. Många enskilda församlingsmedlemmar har gett till Ukraina landutskott som därigenom haft möjlighet att skicka förnödenheter för flera miljoner kronor. Förutom detta har många lokala Pingstförsamlingar som har vänförsamlingar i Ukraina gjort otroligt mycket. Till exempel finns det en församling i Kharkiv som var i behov av en buss för att kunna betjäna människor i deras närhet. En församling som är deras vänförsamling samlade ihop pengar och köpte en sådan buss som de behövde. Fyllde den med förnödenheter och tog den till Ukraina. Det finns så många vittnesbörd om sådana här kärlekshandlingar som man visat mot dessa våra bröder och systrar som nu befinner sig i nöd. 

Mitt i all denna nöd så verkar Gud och drar människor till sig. Under 2024 planterade Pingstunionen 40 nya församlingar i sitt land. De planterade även 23 församlingar bland de flyktingar som lämnat landet. Det kan vi tacka Gud för. Att människor kommer till Gud i deras misär. 

Idag har Ukraina utlyst en bönedag för sitt land. Låt oss ta deras händer och be tillsammans för fred. Vi vet inte när den här efterlängtade freden kommer och vi väntar oss inte att den ska komma genom någon människa, utan vi förtröstar på att Han som håller hela världen i sin hand, ska ge dem frid och fred. Låt oss även be för församlingarna och dess pastorer och ledare. Be att Gud reser upp nya ledare eftersom många har lämnat landet. Be för de människor som går igenom trauman, PTSD. 

Det här blev några rader som hoppade från dåtid till nutid men jag hoppas att vi inte ska glömma Ukraina. De behöver våra förböner och vår hjälp. Tack för allt som ni gör.