En titt tillbaka på 2022 (mycket Ukraina)

När man tänker tillbaka på det år som gått är det mycket som får en att vilja gå tillbaka och säga, ”gör om, gör rätt.” Alla vet att det är omöjligt att radera det som redan gjorts. Men Gud kan vända allt negativt till något positivt  och när vi tittar tillbaka på detta år är det verkligen det som vi kan glädja oss åt. Vad som än händer har vi ett starkt fäste som vi kan luta oss mot. 

Den 24 februari vaknade vi alla upp till en ny värld. Putin hade invaderat Ukraina, ett självständigt land. Vi har hört rykten om att Putin trodde att denna ”specialoperation” endast skulle behöva tre dagar för att avsätta den sittande regeringen men kriget pågår än i denna stund och kommer antagligen att pågå långt in i nästa år. 

När vi hörde om detta fruktansvärda som pågick i vårt grannland började många svenska församlingar att samla ihop pengar för att kunna hjälpa våra syskon i nöd. När vi ser tillbaka så kan vi bara glädja oss när vi ser den givmildhet som finns bland det svenska folket. Det har gått in mängder av lastbilar med förnödenheter. Man har skänkt brandbilar, ambulanser, lastbilar och vanliga bilar. Mat, filtar, generatorer, ficklampor och andra saker som Ukraina lider brist av. 

Miljoner ukrainare, mest kvinnor och barn flydde landet till Polen, Moldavien, Slovakien, Ungern och det var otroligt att höra vad våra syskon i dessa länder gjorde för att hjälpa dessa flyktingar. Pingstvännerna i Moldavien öppnade sina kyrkor för att inhysa flyktingar men när de var överfulla öppnade man upp sina hem för dem. Moldavien är ett av de fattigaste länder i Europa men precis som församlingarna i Makedonien som gav ”…efter sin förmåga, ja, över sin förmåga.” (2 Kor 8:3) förutom att öppna upp sina hem gav man även mat till alla dessa flyktingar. 

De flesta av de flyktingar som lämnade landet åkte till Polen och det är svårt att föreställa sig  vilken påfrestning detta hade på Polens ekonomi men Polens medborgare visade verkligen medkänsla till sina grannar. 

Ukraina har en lag som förbjuder en man mellan 18 och 65 att lämna landet, om man inte har 3 eller fler barn. Detta för att man inte skulle tappa män som skulle kunna inkallas till kriget. Detta gjorde att de flesta som lämnade landet var kvinnor och barn. Tänk vilka trauman många av dessa människor gått igenom! Allan Ekstedt och jag åkte till Polen i april för att lämna över kontanter till en av våra systerförsamlingar i Lviv. På den resan ville vi även åka upp till gränsen för att se vad som skedde där. Vi åkte till en av de mindre gränsövergångarna och kom till en plats där Polen hade ställt upp en massa tält där de gav ut mat, telefonkort, medicinsk hjälp, möjlighet att få tala med en präst etcetera. Vi mötte en polsk ung tjej som frågade var vi kom ifrån och när hon hörde att vi kom från Sverige sa hon, ”Det är många som vill åka till Sverige, hur många platser har ni i bilen?” Vi svarade att vi tyvärr inte hade några platser kvar eftersom vi redan hade lovat bort dem och då bad hon oss att komma dit fler gånger och hämta människor. 

Direkt efter det mötet, åkte vi vidare till en plats där man satt upp en flyktingförläggning. Där skulle vi möta Masha och hennes två yngre systrar som flytt landet och nu var på väg till Sverige där Masha hade sin ukrainska pojkvän. Där i flyktingförläggningen kom jag att råka lyssna på ett telefonsamtal mellan en liten flicka på 4-5 år och hennes pappa. Jag frågade flickans mamma var de kom ifrån och hon sa Kharkiv. Hon berättade att hon och hennes dotter bott i en bunker under tio dagar men sedan tagit sig till västra Ukraina. Resan som skulle tagit ungefär en dag hade tagit dem 6 dagar men nu var de äntligen i frihet. Men hon berättade att hennes man var inkallad och deltog i kriget och kunde inte följa med dem. Hur många tusentals familjer har blivit splittrade? Kommer de någonsin att se varann igen? Kommer denna flicka att än en gång få krama sin pappa igen? 

Vilka trauman som dessa människor bär på. En ukrainsk pastor sa till Allan och mig då vi besökte Lviv i våras. ”Jag vet inte hur jag ska hjälpa dem dessa människor som bär på sådana trauman. Jag har ingen utbildning och vet inte vad jag ska göra för att hjälpa dem.” 

Under hösten har man genomfört en traumautbildning för pastorer i samarbete med den ukrainska pingströrelsen och andra utländska organisationer. Detta för att ge dem lite kunskap som de kan använda i deras möte med människor som gått igenom fruktansvärda saker. 

Gud kan vända allt ont till något gått. Den ukrainska pingströrelsen (och säkert andra) har fått se hur mängder av människor sökt sig till Jesus under denna mörka tid. Man har döpt många människor och även planterat nya församlingar. En pastor berättade att även om många av hans församlingsmedlemmar lämnat landet så står kyrkbänkarna inte tomma utan andra har tagit dess plats. 

Kyrkorna i Ukraina gör en otrolig skillnad. När andra lämnar, stannar de kvar. Irina som kom hem till Ukraina över julen och nyår 2021 från Thailand där hon var missionär kan exemplifiera många av de ukrainska hjältarna. Hon hade kommit hem för att vila upp sig några månader men så bröt kriget ut och då beslutade hon sig för att stanna kvar för att hjälpa till. Hennes församling befinner sig i Krivoi Rog och de åker flera gånger i veckan till de krigshärjade områdena med förnödenheter och Guds Ord. De utsätter sig själva för fara för att hjälpa andra. Detta som sagt, är något som många ukrainska församlingar gör regelbundet. 

Till Sverige har det inte kommit den våg av flyktingar som man beräknade skulle komma men det är, tror jag cirka 50 000 människor som kommit under vad MiV kallar ’massflyktsdirektivet’. För de ukrainska flyktingar som kommer in under det gäller att de får en anvisad plats att bo, om de inte har en egen plats som de väljer. De får då en dagersättning som inte förändrats sedan 90-talet. De får arbeta. Barnen deras får gå i skola men de vuxna får endast studera svenska på till exempel Studiefrämjandet eller ABF. De får inte studera på SFI. 

Redan i början av kriget gjordes en manifestation för Ukraina och mot kriget på Fristadstorget. Min fru Lena berättade kort sin berättelse och andra som talade var Eskilstunas kommunalråd, Allan Ekstedt från vår Pingstförsamling och andra. Efter det började vi samlas från olika kyrkor här i staden men också folk från  Röda Korset och Kommunen. Sedan dess har vi mötts regelbundet och gjort gemensamma saker för de hundratals ukrainska flyktingar som kommit hit till staden. Vår församling har även blivit välsignad med ganska många ukrainare som kommer regelbundet till församlingens gudstjänster. En del av dem var medlemmar i en församling i Ukraina medan andra för första gången besökt en evangelisk församling. 

På många platser i Sverige ser det ut på samma sätt. Man kommer samman för att göra något för dessa flyktingar som kommit. 

På ett år hinner mycket att hända och på min återblick på det här året verkar kriget mellan Ryssland och Ukraina att ta upp all plats och det har upptagit mycket av vår tid. Lenas familj är ju fortfarande kvar i Ukraina och därför har det här också kommit väldigt nära vår familj. Vi tackar Gud för att ingenting har hänt med dem. 

För mig har det här året inneburit ganska många resor. Har även rest till två länder inom Eurasien som jag aldrig innan besökt. 

Det har även varit ganska turbulent i andra länder förutom Ukraina i regionen där jag främst har mitt arbetsfält: I Kazakhstan, Karakalpakistan (Uzbekistan), Azerbaijan/Armenien och Belarus har det varit oroligheter som poppat upp då och då. 

Vi behöver be och lyfta upp länderna som ingår i denna region (där ingår även Turkiet). Vi ber för fred men också för evangeliets framgång bland de onådda folken. 

Vi har sett och hört om människor som upptäcker vem Jesus är och börjar följa honom. Församlingar startas och Guds rike utbreder sig. 

Jag vill önska er ett välsignat 2023. Ber att vi ska söka Gud ännu mycket mer under detta år som kommer. 

Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet. (‭‭‭Job‬ ‭19‬‬:‭25‬ ‭SFB15‬‬)