När en terrorist möter Jesu kärlek genom en av Jesu lärjungar

Paulus

1. När en terrorist möter Jesu kärlek genom en av Jesu lärjungar

Apg. 7:54-60, 8:1 När de hörde detta blev de ursinniga och skar tänder mot Stefanus. Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Och han sade: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom, och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. Så stenade de Stefanus, under det att han bad: "Herre Jesus, tag emot min ande." Sedan föll han på knä och bad med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd. "Med de orden insomnade han. Och Saulus hade gått med på att han dödades.

Det här är första gången som vi får höra om Saulus, som senare skulle kallas Paulus. Vi får höra att han är en ung man och det betydde mellan 21 och 28 år, enligt den tidens medicinska termer. Han kom från Benjamins stam (Fil. 3:5) och hade fått samma namn som Israels första kung. Han hade privilegiet av att inneha romerskt medborgarskap (Apg. 22:28). Han var uppväxt i staden Tarsus. Eftersom Paulus inte refererar till sina föräldrar kan det hända att de redan hade avlidit. Paulus hade en systerson som bodde i Jerusalem (Apg. 23:16). I Tarsus hade han antagligen fått en bra utbildning; där han i hemmet dagligen blivit instruerad i Guds Ord, och i skolan fått undervisning i grekisk litteratur och filosofi eftersom man var känd för detta i staden. När han citerar poeten Aratus (som troligen härstammade från Sicilien, även om en auktoritet säger att han kom ifrån Tarsus) på Areopagen i Aten ser vi att han hade denna kunskap (Apg. 17:28). När han var tolv år, blev han bar mitzvah, som betyder ”budordens son” och således blev han tvungen att hålla alla de budord som stod i Lagen. Han blev antagligen överlåten till Gud för att bli en skriftlärd och i Jerusalem studerade han under den välkända och prominenta Gamaliel. Efter att han börjat följa Jesus, ser vi att han arbetar som tältmakare för att försörja sig själv och inte ligga församlingarna till lats och förstår av detta att han vid något tillfälle också har lärt sig detta yrke. I Filipperbrevets tredje kapitel säger Paulus så här om sig själv, som han var innan han mötte Jesus på Damaskusvägen: ”… jag som blev omskuren på åttonde dagen och som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, jag som i fråga om lagen var en farisé, i fråga om iver en förföljare av församlingen, i fråga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, en oklanderlig man” (Fil. 3:5-6). 

Jag besökte Birobidzhan i ryska fjärran östern, för några år sedan som ligger i den judiska autonomiska regionen i Ryssland. Jag hade aldrig besökt en synagoga förut men här besökte vi den och när vi stod där så kom rabbinen fram till oss och började prata. Han berättade om de 613 lagar som påbjöds men att det fanns många andra tusentals lagar som man borde hålla; till exempel hur många gånger man ska vända sig i sängen varje natt osv. Jag frågade honom om han höll alla lagar och han tittade på mig och log och sa, ”ja, jag håller alla dessa lagar.” Paulus sa att han var en oklanderlig man när det kom till lagen men snart skulle han förstå att den rättfärdighet vi vinner genom våra egna gärningar inte räcker utan vi är helt utelämnade till Guds nåd och barmhärtighet.

Han står alltså här och hör på när Stefanus vittnar om vem Jesus är. Stefanus säger: ”Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den” (Apg. 7:51-53). Jag förstår att det i nästa vers står, ”När de hörde detta blev de ursinniga och skar tänder mot Stefanus.” Jag tror att Saulus också var ursinnig och kände både hat och avsky mot Stefanus. Här var en man som var jude men hade mage att anklaga dem för att ha dödat Messias; de som var rättrogna judar och följde Lagen till punkt och pricka. Det står här att vittnena lade sina mantlar vid Sauls fötter och att Saulus gick med på att Stefanus dödades. Han verkar inte ha kastat någon sten på Stefanus men detta tar inte bort ansvaret från Saulus axlar; han var skyldig till hans död.

Även om Saulus till det yttre var hård och fångad i det han trodde var en rätt lära som behagade Gud, berörde denna upplevelse hans hjärta. Fastän de hycklade Stefanus och till slut dödade honom, höll inte Stefanus detta emot dem. Istället bad han för dem att Gud inte skulle ställa dem till svars för denna synd (v. 60). Det går inte att vinna över en sådan person. Denna kärlek måste ha slagit hårt emot Saulus. Det han skriver till sin medarbetare Titus, blev en verklighet för honom då även om det dröjde ett tag innan han helt och fullt gav sitt liv till Herren, ”Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare” (Titus 3:4-6). Tänk när vi, Guds församling börjar leva som Stefanus. När man anklagar oss och hatar oss så försöker vi inte försvara oss själva men istället ber vi för dem och inte håller deras synder emot dem. Jag är fullt förvissad om att från och med denna stund, börjar Herren arbeta på hans hjärta även om han ännu inte fattat.

I Apostlagärningarnas åttonde kapitel står det att det ”samma dag utbröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien.” Vad hade hänt om det inte blivit förföljelse i Jerusalem? Antagligen hade församlingen stannat kvar där i Jerusalem och inte lytt missionsbefallningen som Jesus gett i Matteus evangelium kapitel 28. Man hade fortsatt att lyssna till apostlarnas lära och dagligen mött varandra i Templet och hemmen. Man skulle ha haft det bekvämt och skönt, men Gud ville något annat och därför tillät Han förföljelse att komma över Sitt folk. Vågar vi be Gud göra vad Han vill för att vi ska få se människor börja följa Jesus och bli Hans lärjungar? Även om det skulle betyda förföljelse för oss? Det står att hela församlingen förutom apostlarna skingrades och lämnade Jerusalem.

Om Paulus står det, ”Men Saulus försökte utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse” (Apg. 8:3). Tänk vilken kärlek Saulus kände till sitt land, kultur, tradition, religion men också till Gud. Detta drev honom att försöka utplåna församlingen. Han trodde att de var heretiker och förledde judarna att lämna Israels Gud. Inte undra på att han försökte få ett stopp på detta. Kan det vara samma sak som driver islamister? Kan det vara det som först och främst gör att vi ser terrorismen växa idag? Vi ser hur unga män och kvinnor lämnar Sverige för att strida med den Islamska Staten. Jag vet att många av dem inte gör detta på grund av religiösa skäl men utifrån politiska skäl och också för att man känner bitterhet mot det egna landet (Sverige) som inte ger dem hopp för framtiden, som inte ger dem möjlighet att försörja sina familjer och man känner hopplöshet inför framtiden. Men de flesta, tror jag, gör detta utifrån att de tror att det de gör är rätt. De tror sig tjäna Allah genom att döda andra människor om de inte omvänder sig till Islam. I sitt försvarstal säger Paulus till kung Agrippa, ”själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt bekämpa Jesu, nasaréns namn, och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga spärrade jag in i fängelse, sedan jag fått fullmakt till det från översteprästerna. Och när man ville avrätta dem, röstade jag för det. Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer” (Apg. 26). Han räknade det som sin plikt att bekämpa dessa människor som följde Jesus eftersom han trodde att Jesus inte var Messias. Han gjorde detta med ett rent samvete (Apg. 23:1) och därför tror jag att han var öppen för Gud. Därför finns det också chans för vem som helst att få möta Gud och se sina synder förlåtna.

Varför skulle inte Abu Bakr (ISIS ledare) kunna bli frälst? Jag tror att många, även kristna företrädare hellre vill se honom död än att få se Guds nåd över hans liv. Tänk vad som skulle hända om denna ledare fick möta Jesus och bli frälst. Låt oss be att Gud ska låta täckelset falla från hans och hans gelikar ögon så att de kan se evangelium. Gud älskar även dem och vill se dem bli frälsta.

Nästa gång vi möter Saulus får han ett möte med Jesus på Damaskusvägen som helt förvandlar hans liv och framtid. Där leder Herren honom in i den plan som Han hade för Paulus liv att bli en församlingsplanterare bland onådda folk. Det som ledde till allt detta var när han såg Stefanus kärlek till sina förföljare. Detta började bryta ner hans hårda hjärta tills han en dag var redo att möta Jesus.