Guds mission har en församling

När vi talar om mission i våra församlingar är det lätt att tänka på mission som en av flera verksamheter. Vi har gudstjänster, barn- och ungdomsarbete, bön, diakoni, undervisning, musik och gemenskap, och någonstans i denna struktur finns också mission. Kanske har församlingen ett missionsråd, några missionärer man stöder och en missionshelg varje år. En del av missionsrådets medlemmar åker kanske till rörelsens årliga missionskonferens. 

Allt detta är gott och viktigt, men problemet uppstår när mission blir en avdelning vid sidan av det som uppfattas som församlingens egentliga liv.

I Kairoskursen börjar undervisningen i Första Mosebok och visar på ett större perspektiv på varför vi har mission. När vi ställer frågan "vad stod ut för dig i undervisningen?" är det ofta detta att mission inte börjar i Missionsbefallningen. Den börjar inte med missionsorganisationen, missionären eller ens med församlingen. Mission börjar med Gud själv. Gud är den som söker den förlorade människan, kallar Abraham, formar Israel, sänder sin Son och genom den helige Ande sänder sitt folk ut i världen. Därför brukar man tala om Missio Dei, Guds mission. Många av deltagarna har vittnat om "detta visste jag inte" "det har jag aldrig hört förut". 

Församlingen har inte först och främst en mission; Guds mission har en församling.

Mission har alltså sitt ursprung i Guds eget hjärta. Jag läste en bok av Tunehag om mission för länge sedan. Han skrev där att Gud vill nå alla folk och han har utvalt sitt folk att nå dessa. 

Redan i Bibelns första kapitel ser vi att Guds perspektiv omfattar hela jorden. Människan skapas till Guds avbild och får uppdraget att uppfylla jorden. När synden sedan kommer in i världen gömmer sig människan för Gud, men Gud söker henne och frågar: ”Var är du?” Denna rörelse fortsätter genom hela Bibeln. Människan går bort från Gud, men Gud söker människan. När Jesus senare beskriver sitt uppdrag säger han: ”Människosonen har kommit för att söka upp och frälsa det som var förlorat.” (Luk 19:10). 

Tänk er detta: Gud söker människan eftersom han vill ha gemenskap med henne. Därför utvalde han oss som tillhör honom att vara ett verktyg i hans händer för att nå alla folk.

Detta blir tydligt i kallelsen av Abraham i 1 Mosebok 12. Gud lovar att välsigna honom och göra honom till ett stort folk, men välsignelsen har ett syfte: ”... I dig ska jordens alla släkten bli välsignade” (1 Mos 12:3) 

Abraham blir inte utvald för att isoleras från världen, utan för att genom honom ska Guds välsignelse nå folken. Paulus återkommer till detta i Galaterbrevet 3:8 och beskriver löftet till Abraham som ett evangelium som förkunnades i förväg. 

Redan här ser vi att alla folk finns i Guds hjärta.

När Gud senare formar Israel säger han att ”Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.” (2 Mos 19:6). Israel skulle leva på ett sådant sätt att folken kunde se vem Herren var. 

Hos Jesaja blir detta ännu tydligare: ”Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning ända till jordens yttersta gräns.” (Jes 49:6). 

Guds mål är aldrig bara ett folk eller en plats. Hans frälsning är riktad mot alla folk. I dag finns det över 7 000 folkslag som ännu inte har en livskraftig församling som kan nå sitt eget folk med evangelium. I de forna sovjetiska staterna finns det flera hundra folkslag som ännu inte är nådda med evangelium. Till exempel Ingusjerna i ryska Kaukasus. En folkgrupp på cirka 500 000 människor där man inte har hört om några ingusjier som känner Jesus. 

I Nya testamentet koncentreras Guds mission i Jesus Kristus. Fadern sänder Sonen till världen, och Johannes 3:16–17 visar att detta sändande springer ur Guds kärlek. 

Men sedan händer något avgörande. Den sände blir den som sänder. Efter uppståndelsen säger Jesus till sina lärjungar: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Joh 20:21). Här ser vi församlingens grundläggande identitet. Vi följer en sänd Jesus, och därför blir vi också ett sänt folk.

Missionsbefallningen i Matteus 28:18–20 understryker detta. Jesus befaller sina lärjungar att göra alla folk till lärjungar. Uppdraget handlar alltså inte bara om att få människor att fatta ett beslut, utan om att forma lärjungar som lär sig att följa Jesus och i sin tur hjälper andra att göra detsamma. Här finns multiplikationen redan inbyggd. 

Missionens mål är inte bara att samla människor till möten, utan att se lärjungar, ledare och nya församlingar växa fram.

Det betyder inte att alla troende ska åka till andra länder men att varje troende ska betrakta sig som sänd till att gå ut och göra alla folk till lärjungar där Gud har ställt en. 

Apostlagärningarna visar hur detta ser ut i praktiken. Jesus säger att lärjungarna ska få kraft när den helige Ande kommer över dem och bli hans vittnen ”... i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:8). 

Pingsten är därför inte bara en karismatisk händelse utan också en missionell händelse. Anden fyller församlingen för att den ska bära vittnesbördet vidare; till staden där man bor men också till jordens yttersta gräns. 

Ett av de tydligaste exemplen på en missionell lokal församling finns i Antiokia i Apostlagärningarna 13. Där tjänar församlingen Herren, ber och fastar, och mitt i detta säger den helige Ande att Barnabas och Saulus ska avskiljas för det uppdrag han kallat dem till. 

Missionen föds alltså mitt i församlingens gudstjänstliv, när de söker Herren och fastar. Den är alltså inte ett sidoprojekt. Församlingen ger dessutom några av sina bästa ledare till uppdraget, vilket visar att mission inte handlar om vad vi kan avvara utan om vad Gud kallar oss att ge.

Det är möjligt att bedriva mycket mission utan att vara en verkligt missionell församling. En församling kan ha en god missionsbudget, stötta många missionärer och ordna missionshelger, samtidigt som majoriteten av medlemmarna fortfarande tänker att mission är något andra människor gör någon annanstans. 

En missionell församling förstår däremot att varje troende är sänd in i sin vardag, samtidigt som församlingen också bär ett ansvar för platser och folk där Kristus ännu inte är känd.

Detta påverkar hela församlingslivet. Ledarskapets uppgift blir att utrusta de heliga till tjänst, inte att göra all tjänst åt dem. Bönen börjar omfatta både den egna staden och världens folk. Ekonomin behöver spegla församlingens missionella prioriteringar. Barn och ungdomar behöver växa upp med frågan: ”Jesus, vad vill du göra med mitt liv?” Smågrupper och bibelstudier behöver inte bara bygga gemenskap utan också hjälpa människor att bli lärjungar som gör nya lärjungar.

Församlingen behöver både samlas och sändas. 

Vi behöver gudstjänsten, undervisningen, nattvarden, bönen och gemenskapen, men den samlade församlingen är inte slutmålet. Vi samlas inför Gud för att sedan leva för Gud i världen. Problemet uppstår när hela vårt församlingsliv bygger på ordet ”kom”: kom till vår gudstjänst, kom till vår konferens, kom till vår verksamhet. Jag tror att vi redan har förstått att de flesta av vår stads invånare inte kommer till vår kyrka. Jesus sade till församlingen: ”Gå.” Därför behöver vi gå till de som Gud vill nå. 

Till sist visar Uppenbarelseboken vart hela missionsberättelsen är på väg. Johannes ser en stor skara ”av alla folk och stammar och länder och språk” stå inför tronen och Lammet (Upp 7:9). 

Där når löftet till Abraham, missionsbefallningen och evangeliets rörelse sitt mål. Missionens slutmål är därför inte missionen i sig, utan Guds ära och tillbedjan.

Därför behöver varje lokal församling fråga mer än vilken missionsverksamhet man ska ha. Den behöver fråga: Varför har Gud placerat oss här, och vilken del vill han att vi ska spela i hans stora mission?

Inte förrän vi ser Uppenbarelseboken 7:9 fullbordat kommer Jesus tillbaka (Matt 24:14). 

Mission är inte en av kyrkans verksamheter. Den hör till församlingens identitet, eftersom församlingen tillhör den Gud som söker, frälser och sänder.

Tagit hjälp av AI med textens uppbyggnad och flöde.