Församlingens uppdrag är att gå till de som ännu inte hört.

 

Evangeliet måste nå både våra grannar och jordens onådda folk

Evangeliet är de goda nyheterna om Jesus Kristus. Guds Son kom till världen, bar våra synder på korset och uppstod från de döda. Genom honom erbjuds förlåtelse, försoning med Gud och evigt liv åt varje människa som tror.

Frälsningen är fullbordad. Priset är betalt. Vägen till Gud är öppnad och inbjudan gäller alla människor. I  Romarbrevet 10:9–17 ställer Paulus en fråga som vi i kyrkan aldrig får sluta brottas med: Hur ska människor få veta detta? 

I Romarbrevet 10:14-15 beskriver Paulus en tydlig kedja:

Gud sänder. Någon går. Evangeliet förkunnas. Människor hör. Tron föds. Människor åkallar Herren och blir frälsta.

Om evangeliet inte förs vidare bryts kedjan. Mission och evangelisation kan därför inte betraktas som ett specialintresse för några få särskilt engagerade kristna. Det hör till den kristna församlingens identitet och uppdrag. 

David Watson sa, "Evangelisation är församlingens främsta uppgift, näst efter tillbedjan." 

Evangeliet handlar om Jesus som Herre

Paulus skriver:

”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.”
Romarbrevet 10:9

Evangeliet börjar inte med vad människan ska göra för Gud, utan med vad Gud har gjort för människan.

Att bekänna att Jesus är Herren är därför mer än att uttala en religiös formulering. Det handlar om att erkänna vem Jesus verkligen är och överlämna sitt liv åt honom.

I det romerska samhället var detta en radikal bekännelse. Kejsaren gjorde anspråk på människors yttersta lojalitet, men de kristna bekände att den högsta auktoriteten inte tillhörde kejsaren. Jesus Kristus är Herren.

Detta är fortfarande evangeliets centrum. Vi förkunnar inte bara att Jesus kan göra människors liv lite bättre. Jesus är inte ett religiöst tillägg till ett redan självstyrt liv. Han är den korsfäste och uppståndne Herren.

Paulus fogar samman munnens bekännelse med hjärtats tro. Enbart yttre ord frälser inte, men den frälsande tron är inte heller avsedd att förbli dold. Det som har skett i hjärtat kommer till uttryck genom munnen och livet.

När människor ger sina liv till Jesus, upprepar de inte bara en frälsningsbön utan ger över sina liv till Jesus. Han blir deras Herre och inte bara deras Frälsare. 

Tron är personlig, men den är inte tänkt att vara hemlig.

Den kristne bekänner Jesus både i församlingens gudstjänst och i vardagen – inför familjen, vännerna, arbetskamraterna och grannarna. 

Jag tror att varje person som har fått möta Jesus vill berätta det för andra. När jag blev frälst, köpte jag den största bibeln jag kunde hitta och gick ut på Piteås gator för att någon skulle komma upp och fråga varför jag bar på Bibeln. 

Guds frälsningsinbjudan gäller alla

I Romarbrevet 10:11–13 öppnar Paulus dörren på vid gavel:

”Här är ingen skillnad mellan jude och grek.”

Det här är väldigt viktigt. Det finns ingen skillnad när det gäller människans behov av frälsning, och det finns ingen skillnad när det gäller Guds erbjudande om frälsning.

Juden hade sin religiösa historia, lagen, profeterna och förbunden. Greken kom från en helt annan kulturell och religiös värld. Men inför Gud stod de båda i behov av nåd, och samma Herre var rik nog för dem båda.

Gud har inte ett evangelium för Europa och ett annat för Asien. Han har inte en väg till frälsning för judar och en annan för andra folk. Det finns inte en frälsare för svenskar, en annan för araber och en tredje för kineser.

Det finns en Herre, Jesus Kristus. Det finns ett kors. Det finns en uppståndelse och ett evangelium. Inbjudan gäller alla.

Det här kanske låter som arrogant. Men det är det inte, Jesus sa själv i Johannes 14:6 att han är vägen, sanningen och livet och att ingen kommer till Fadern utan endast genom honom. 

Paulus skriver:

”Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.” Romarbrevet 10:13

Orden ”var och en” visar bredden i Guds frälsningsinbjudan.

Guds hjärta sträcker sig till vår svenska granne och till de nyanlända flyktingarna. Den sträcker sig till den ensamme, gängmedlemmarna i våra utsatta områden, missbrukaren men också den framgångsrike affärsmannen. 

Guds hjärta sträcker sig till muslimen, hindun, buddhisten, ateisten och den sekulariserade svensken. Det sträcker sig till människorna i våra svenska städer och till folkgrupper långt bort vars namn de flesta av oss aldrig har hört.

Frälsningen finns i Jesus. Jesus tillhör inte ett särskilt land, en viss kultur eller ett enda folk. Han är Herre över alla och ger av sin rikedom till alla som åkallar honom.

Redan när Gud kallade Abraham sade han att alla jordens släkten skulle bli välsignade genom honom. I Psalm 67 ber psalmisten att Guds väg ska bli känd på jorden och hans frälsning bland alla folk. Genom profeten Jesaja förklarar Gud att hans frälsning ska nå till jordens yttersta gräns. Jesus sänder sina lärjungar för att göra alla folk till lärjungar. I Uppenbarelseboken ser Johannes en stor skara från alla folkslag, stammar, länder och språk inför Guds tron.

Mission är därför inte i första hand en mänsklig idé. Mission föds i Guds eget hjärta.

Fadern sände Sonen. Fadern och Sonen sände den Helige Ande. Jesus sänder sin församling. Kyrkan driver inte sitt eget missionsprojekt. Den får delta i Guds mission. 

Människor kan inte tro om de aldrig får höra

Efter att Paulus har sagt att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst ställer han fyra frågor:

”Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar? Och hur ska några kunna predika om de inte blir utsända?”
Romarbrevet 10:14–15

Paulus resonemang är enkelt men revolutionerande.

Människor behöver åkalla Herren för att bli frälsta. För att åkalla honom behöver de tro. För att tro behöver de höra. För att höra behöver någon berätta. Och för att någon ska kunna berätta behöver församlingen sända.

Gud kan vara verksam i en människas hjärta långt innan hon möter en kristen. Den Helige Ande kan skapa längtan, överbevisa om synd och använda drömmar, syner och olika omständigheter för att förbereda en människa. 

En vän till mig som har arbetat i Kina (inte längre) under många år berättade hur Gud sa till honom att trycka Johannesevangelium på tibetanska och göra omslaget i guldfärgat papper. Detta för att många av de tibetanska heliga böckerna är guldfärgade. Han gjorde det och sedan la han några Johannesevangelium i ett bältesfodral för Sony Walkman (ni som vet, ni vet) och så åkte han till Tibet. Han gick till ett buddhistiskt tempel och kom fram till en stor öppen port. Där inne satt många munkar i deras traditionella stil. Medan han tittar på dessa munkar ser han en munk som vinkar och han förstår till slut att det är till honom, så han vandrar ner till honom. Den här munken börjar prata engelska med honom och säger, "Var är boken? Var är boken?" Min vän blir lite rädd, "vem har sagt till honom om boken?" Han svarar, "vilken bok?" Den här munken fortsätter att fråga, "Var är boken, var är boken?" Till slut berättar munken att han hade haft en dröm där Jesus hade mött honom i drömmen och berättat om att han är Vägen, Sanningen och Livet och att endast genom honom kan han få frid med Gud. Jesus visade också att en man med långt skägg skulle komma och ha en bok med sig där det berättas om Jesus. Munken berättade att, "när jag såg dig stå i porten, såg jag mannen från synen. Var är boken?" Så min vän gav honom Johannesevangeliet. Jag vet tyvärr inte vad som hände sedan med denna munk men jag hoppas att han tog till sig de ord som står i Johannesevangeliet. 

Paulus visar här att människan behöver få höra evangeliet om Jesus.

En människa kan se skapelsen och förstå att det finns en Skapare. Hon kan känna en inre längtan efter Gud och inse att något är fel i hennes liv. Men hon kan inte känna till Jesu död och uppståndelse om ingen berättar det för henne.

I Apostlagärningarnas tionde kapitel möter vi Kornelius som var en gudfruktig man men inte frälst. Han behövde kalla på Petrus för att höra evangeliet och när han hade hört tog han emot evangelium och han och hela hans familj döpte sig. 

Det kristna vittnesbördet behöver därför uttryckas både genom handlingar och ord.

Kristna ska visa Guds kärlek genom att hjälpa den utsatte, besöka den ensamme, välkomna främlingen, mätta den hungrige och stå upp för den svage. Goda gärningar kan öppna en människas hjärta och visa att evangeliet är verkligt.

Men förr eller senare behöver någon också förklara varför vi handlar som vi gör. Människor behöver få höra om Jesus.

En god gärning kan väcka en fråga. Ett kärleksfullt liv kan skapa förtroende. Men evangeliet behöver också få ord:

Jesus älskar dig.
Jesus dog för dina synder.
Jesus har uppstått från de döda.
Jesus är Herre.
Du kan vända dig till honom, få förlåtelse och börja ett nytt liv.

Paulus sammanfattar det i vers 17:

”Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord.”

Det är inte människans vältalighet som skapar frälsande tro. Det är inte våra metoder som frälser. Inte vilken typ av lovsång heller. Inte kyrkans program eller tekniska utrustning kan förvandla en människas hjärta.

Kraften finns i evangeliet. Den Helige Ande verkar genom budskapet om Kristus.

Kyrkan får därför inte förlora förtroendet för evangeliet. Vi behöver inte skämmas för Jesus eller göra budskapet otydligt för att det ska passa vår tid. Vi har nog gjort detta fel alltför många gånger - men vi måste vara tydliga med evangeliet. 

Vi ska tala med kärlek, ödmjukhet och respekt, men vi måste tala om Jesus.

Någon måste gå

När Paulus frågar hur människor ska kunna höra utan att någon predikar tänker vi kanske på en predikstol och en gudstjänst. Men hans tanke är större. Det handlar om att någon kommer med ett budskap och förkunnar de goda nyheterna.

Evangelisation kan ske från en predikstol, men också vid ett köksbord. Den kan ske under en promenad, på ett kafé, i ett vardagsrum eller genom ett samtal på arbetsplatsen. Den kan ske när en kristen familj öppnar sitt hem eller när vi möter en fridens person som öppnar sin familj och sitt nätverk för evangeliet.

Men någon måste gå.

Vi kan och ska be att människor kommer till kyrkan. Men Jesus sade inte bara: ”Vänta tills människorna kommer till er.” Han sade: ”Gå ut.”

Det finns människor i våra svenska städer som aldrig självmant skulle gå in i en kyrka. De kanske tror att kyrkan inte är till för dem. Deras religion kan också säga att de inte får komma till en kyrka. De kan ha dåliga erfarenheter av kristna eller sakna kristna vänner. De kanske har hört namnet Jesus, men aldrig mött en person som på ett enkelt och begripligt sätt har förklarat evangeliet.

Dessa människor väntar kanske inte medvetet på en predikant, men de väntar på hopp.

Hur många av oss har mött nyanlända som kommit till våra språkcafén och de har senare kommit till tro på Jesus. Jag har frågat flera av dem varför de kom till tro. De flesta svarade att, för att vi visade dem kärlek. 

Det finns någon som väntar på att bli sedd. Någon väntar på att bli lyssnad till. Någon väntar på att bli inbjudan till ett hem. Någon väntar på att få höra att det finns förlåtelse och att livet kan börja om.

Frågan är därför inte bara var de sökande människorna finns. Frågan är också var de kristna finns som är villiga att gå till dem.

Vi behöver börja se vår vardag som ett missionsfält. Gatan där vi bor är ett missionsfält. Arbetsplatsen och skolan är missionsfält. Idrottsföreningen, språkkaféet, äldreboendet och familjens kontaktnät är missionsfält.

Det betyder inte att vi ska behandla människor som projekt. Vi ska älska människor på riktigt, lyssna till dem, tjäna dem och bygga äkta relationer. Men den kärlek som har funnit livet i Jesus vill också att andra ska få lära känna honom.

Både lokalt och globalt

Jesus sade att lärjungarna skulle vara hans vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.

Han sade inte att de först skulle avsluta allt arbete i Jerusalem och därefter börja tänka på resten av världen. Uppdraget gällde samtidigt Jerusalem, Judeen, Samarien och jordens yttersta gräns.

En rysk pastor i ryska fjärran östern sa till mig en gång om detta. "Vi är inte kallade att gå till hela världen. När vi är klara med att nå vår stad då kan vi gå." Om vi har detta tankesätt, kommer vi aldrig att gå till jordens yttersta gräns, eftersom vi aldrig kommer att bli klar här hemma. Det kommer alltid att finnas människor som ännu inte känner Jesus. 

Vi behöver inte välja mellan lokal evangelisation och global mission. Församlingen är kallad till båda.

Det finns människor i vårt eget närområde som inte har hört ett begripligt evangelium. Sverige har under några generationer förändrats kraftigt. Många känner inte längre till Bibelns grundläggande berättelse. De kanske har hört ordet Jesus, men vet inte vem han är, varför han dog eller vad uppståndelsen betyder.

Samtidigt har Gud fört människor från många olika nationer till Sverige. Det ger församlingen en möjlighet att visa kärlek, bygga vänskap och dela evangeliet med människor från områden där det kan vara mycket svårt att höra om Jesus.

Men den lokala uppgiften får aldrig göra oss likgiltiga för världen.

Enligt Joshua Projects aktuella sammanställning finns det omkring 7 100 onådda folkgrupper med en sammanlagd befolkning på ungefär 3,6 miljarder människor.

Med en onådd folkgrupp menas inte nödvändigtvis att ingen enda person har hört namnet Jesus. Det betyder att gruppen saknar en tillräckligt stor och livskraftig inhemsk kristen gemenskap som kan föra evangeliet vidare till resten av gruppen utan hjälp utifrån.

Siffrorna förändras när kunskapen och förhållandena förändras, men de visar omfattningen av den återstående uppgiften.

Kom ihåg att bakom varje siffra finns det människor som Gud älskar.

Det finns mammor som oroar sig för sina barn, unga människor som söker mening och familjer som följer generationers religiösa traditioner men aldrig har fått en tydlig möjlighet att höra om Jesus. Det finns byar utan någon församling, områden utan en tillgänglig bibel och folkgrupper där det kanske inte finns en enda känd gemenskap av troende.

Tänk på Yagnoberna i Tadzjikistan, eller uigurerna i Kina eller Kazakstan. Eller ingusjerna i Kaukasus. En halv miljon människor där det inte finns en enda församling. Just nu håller IFB översättning att översätta bibeln till deras språk. Men vem ska gå till dem med denna bibel? Kanske du? 

När vi talar om onådda folkgrupper talar vi inte bara om statistik. Vi talar om människor som Gud har skapat till sin avbild och som Jesus gav sitt liv för.

Hur ska de kunna höra?

Någon behöver gå. Någon behöver lära sig deras språk och förstå deras kultur. Någon behöver leva nära dem, tjäna dem, dela evangeliet, göra lärjungar och hjälpa till med att starta enkla lokala församlingar som kan växa och multipliceras.

Alla kristna är inte kallade att flytta till ett annat land. Men alla är kallade att delta i Guds mission.

Några går över gatan. Andra går till en annan stad. Några korsar kulturella gränser i Sverige. Andra går till ett annat land. Några ber, andra ger och sänder. Några undervisar och utrustar nya arbetare. Andra använder media för att föra evangeliet till platser dit missionärer inte enkelt kan resa.

Ingen utav oss är kallade att vara likgiltiga för detta. 

Bakom den som går måste det finnas någon som sänder

Paulus frågar inte bara vem som ska gå. Han frågar också hur någon ska kunna förkunna om han eller hon inte blir sänd.

Bakom varje människa som går behöver det finnas en sändande församling.

Att sända innebär mer än att ta farväl av en missionär under en gudstjänst. Det innebär att be, ge, uppmuntra, bära och ta ansvar. Den som går och den som sänder deltar i samma uppdrag.

En församling som vill leva missionellt behöver därför våga ställa frågor:

Hur använder vi våra pengar?

Vad ber vi regelbundet för?

Vad undervisar vi våra barn och ungdomar om?

Hur tränar vi människor i evangelisation och lärjungaskap?

Vilka missionärer står vi långsiktigt tillsammans med?

Vilka onådda folkgrupper ber vi konkret för?

Hur hjälper vi människor att upptäcka och följa Guds kallelse?

Hur mycket av församlingens tid och kraft riktas mot dem som ännu inte känner Jesus?

En församling kan ha många goda aktiviteter och ändå långsamt börja kretsa omkring sig själv. Nästan all tid, kraft och ekonomi kan gå till att ta hand om dem som redan befinner sig på insidan.

Självklart ska församlingen ge omsorg, undervisning och gemenskap åt de troende. Jesus vårdar sin församling. Men han vårdar och utrustar oss också för att vi ska bli hans kropp i världen.

Allt en församling gör behöver inte vara en direkt evangelisationsaktivitet. Men allt behöver stå i relation till Guds uppdrag.

Vi samlas för att tillbe Gud och sändas ut.

Vi undervisar för att forma lärjungar som kan göra nya lärjungar.

Vi ber för att Guds rike ska komma.

Vi ger för att evangeliet ska föras vidare.

Vi bygger gemenskap för att kunna välkomna nya människor.

Vi tränar ledare för att fler lärjungar och församlingar ska kunna växa fram.

Vi tar hand om människor för att Guds kärlek ska bli synlig.

Mission är inte bara en verksamhetsgren eller en avdelning i församlingen. Mission är den riktning i vilken hela församlingen rör sig.

Vackra fötter är fötter som går

Paulus citerar profeten Jesaja:

”Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet!”

Vi brukar inte tänka på fötter som särskilt vackra. Flera i min närhet tycker inte om fötter. Fötter blir dammiga och trötta. De kan få sår och värk. 

På Paulus tid var en budbärares fötter ofta märkta av långa vandringar. Men det vackra låg inte i fötternas utseende. Det vackra var budskapet som de bar fram.

Tänk när en ung människa säger: ”Jesus, mitt liv tillhör dig. Om du vill sända mig går jag.” Eller när en familj öppnar sitt hem för människor som ännu inte känner Jesus. 

Tänk vad vackert det är när någon avstår något för att kunna ge mer till mission. 

Det är vackert när någon övervinner sin rädsla och berättar för någon vad Jesus har gjort. En kvinna i ett land i Centralasien var rädd att berätta för människor på gatan om Jesus. Hon sa, "jag överlämnar det till min man." Men till slut övervann hon sin rädsla och en dag när de som vanligt var ute på gatorna för att vittna om Jesus, vågade hon gå fram till en äldre kvinna och berätta för henne om Jesus. Den här äldre kvinnan var blind och när hon hörde det frågade hon om hon fick be för henne. Det fick hon och där mitt på gatan blev hon helad. 

Tänk vad vackert detta är. Precis som denna kvinna så är inte vackar fötter alltid självsäkra fötter. De kan darra. Den som går kan känna sig otillräcklig och rädd. Men fötterna går ändå, därför att Jesus är värdig och människorna behöver få höra.

Mission börjar i Guds hjärta

I början av Romarbrevet 10 säger Paulus:

”Mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de ska bli frälsta.”

Paulus missionsarbete började inte med en strategi. Det började i hans hjärta och i hans bön.

Han kunde inte tänka på människor utan Kristus utan att känna nöd. Denna nöd gjorde honom inte hård eller dömande. Den drev honom till förbön och handling.

Vi behöver be att Gud ger oss något av sitt hjärta för människor.

Information är inte tillräckligt. Vi kan känna till siffrorna över onådda folkgrupper och ändå förbli oberörda. Vi kan delta i missionskonferenser, lyssna på rapporter och ge vårt medhåll, men ändå fortsätta leva enbart för oss själva.

När Guds hjärta fyller våra hjärtan förändras våra prioriteringar. Vi börjar se möjligheter som vi tidigare gick förbi. Vi börjar be för människor vid namn. Vi börjar ge mer medvetet. Vi öppnar våra hem och vågar berätta om Jesus. Några börjar upptäcka en kallelse att gå till ett annat folk eller ett annat land.

Gud har redan gjort det som bara Gud kunde göra. Fadern sände Sonen. Jesus dog för våra synder. Gud uppväckte honom från de döda. Den Helige Ande har blivit utgjuten och evangeliet är Guds kraft till frälsning.

Nu säger Jesus till sin församling: ”Gå.”

Kanske finns det en människa i vår närhet som Gud redan har lagt på vårt hjärta. Vi behöver inte kunna svara på alla frågor. Vi kan börja med att be, visa omsorg, lyssna och enkelt berätta vad Jesus har gjort. Vi kan erbjuda förbön och bjuda in människor att läsa Bibeln tillsammans.

Andra kallas att bära ett särskilt land eller en onådd folkgrupp i bön. 

Frågan är inte om Gud älskar världens människor. Det har han redan visat genom korset.

Frågan är inte om evangeliet har kraft att frälsa. Paulus säger att evangeliet är Guds kraft till frälsning för var och en som tror (Rom 1:16). 

Den avgörande frågan är:

Hur ska de kunna höra om ingen går?

Kyrkan behöver på nytt bli en församling med Guds hjärta för världen – en församling som arbetar lokalt och globalt, som ber, går, vittnar, sänder och ger. Mission får inte placeras i utkanten av församlingens liv. Jesu uppdrag måste prägla allt vi är och gör.

Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.

Men först måste de få höra.

I denna bloggpost har jag också haft hjälp av Joshuaproject.net och ChatGPT